I Storsien lever minnet av historien vidare
På dagen före den 3 mars 2010 reser vi längs snöiga vägar mot Storsien, norr om Kalix och en dryg mil från Vitvattnets station. Numer bor där fler hästar än människor, som Thomas Lindbäck senare säger när vi träffas hemma i familjens kök.
NY GENERATION. Thomas Lindbäck vandrar genom sin by tillsammans med avelshingsten Bergakung, en av gårdens två stoltheter. "Historien om Storsien lever vidare och varje år kommer det hit människor som vill veta hur det var", säger Thomas Lindbäck.
Foto: Eija Dunder
I Europa rasade andra världskriget och i Finland stred man mot Sovjetunionen, som ingått pakt med Hitlertyskland. Redan 1928 hade den militära övervakningen och registreringen av kommunister inletts genom den så kallade Upplysnings- och underrättelsebyrån (UB), som precis som 1970-talets IB inte var känd för riksdagen. Efter Sovjets anfall på Finland i månadsskiftet november/december 1939 plockades listorna fram och fler än 350 män kom att placeras i arbetslägret i Storsien. Många avväpnades på sina militära förband, andra hämtades i hemmen och på arbetsplatser. Kommunistskräcken var stor, i både Norrbottens-Kuriren och NSD återkom ledarskribenter flera gånger till "myndigheternas plikt att stoppa Moskvaorganet" (läs Norrskensflamman). Fruktansvärd nyhet
När de internerade väcktes söndagen den 3 mars 1940 nåddes de av den fruktansvärda nyheten att Norrskensflamman hade sprängts. Fem omkomna, tre vuxna och två barn. Dödsbudet gick särskilt till Valdemar Granberg - som miste både sin son och sin hustru i attentatet. I nyhetsrapporteringen talade man först om det hela som en "olycka", men de internerade männen visste bättre och började organisera nattliga brandvakter. Minnesgod berättare
Vintern 1940 var KG Lindbäck nio år. 70 år senare sitter han i sonens kök i sitt gamla barndomshem och minns lägret. Hur han som liten fick följa med runt i de olika husen och sälja bullar till de internerade, hur kaminröken välde ut från de dåligt isolerade tillfälliga bostäderna när dörren slogs upp mot kylan. - Husrummen räckte inte till, några fick bo i tält innan barackerna kom på plats, säger KG Lindbäck. I byn är man vana vid att berätta om Storsienlägret. Många är de som återvänt genom åren, numer kommer barn och barnbarn hit med sina frågor. Som landstingspolitiker försökte KG Lindbäck att skapa opinion för ett minnesmärke, utan att få gehör. Klipp och filmer
Själv har han samlat på sig tidningsklipp och tv-filmer och skrivit om byn och dess historia i en skrift i samband med 200-årsjubileet för några år sedan. - Det var ju inte bara kommunister som satt i Storsien. Här fanns både högermän och socialdemokrater som bland annat inte delade åsikten att Sverige skulle skicka frivilliga till kriget i Finland. Ofta tycks det ha räckt med ett särskilt språkbruk för att väcka misstankar om landsförräderi. Men så fanns det också en man här av judisk härkomst. Han var furir i Umeå och undrade varför de inkallade pojkarna gick med hakkors på sina civila kläder på sin fritid. Det räckte för att han skulle skickas till Storsien. En skamfläck
Mannen blev kompis med KG Lindbäcks äldre bror och var en ofta sedd gäst hemma i köket. - Han hade det mycket svårt här, kände sig utfryst. Hos oss kände han trygghet, minns KG Lindbäck som hållit sporadisk kontakt genom åren. - Det visade sig senare att han aldrig berättat för sina egna barn om sin interneringstid i Storsien, att han ansetts som landsförrädare. Så tror jag många har upplevt det, Storsien är en skamfläck i vår historia. I Frammigården strax intill inrättades kompaniexpedition och fängelse i bagarstugan och kompanichefen Berner själv sov i husets sal. Rune Sandberg har fortfarande kvar skylten och två pallar som de internerade snickrade pryder fortfarande förstukvisten. - I mars 1940 avslutades vinterkriget i Finland och i april tömdes lägret i Storsien. Flera av de internerade blev då vanliga soldater och fick rycka in vid norska gränsen, men senare på våren uppstod det andra Storsienlägret som fanns kvar till augusti, då det upplöstes, säger KG Lindbäck, som värnar om historien som han tycker tillhör byn. - Jag har både läst mycket och pratat med dem som var här. Från början verkar Storsienborna ha varit lite reserverade, men eftersom blev vi vänner med lägerfångarna som fick röra sig ganska fritt i byn. Gemenskap
1950 gick Storsienborna ihop och byggde ett centralt vatten- och avloppssystem för hela byn och på senare år har man också gemensamt anlagt vägar och broar och dessutom skapat en samlingsplats för byagemenskapen. - Vi är inte bara individualister, vi tror på att hjälpas åt, säger KG Lindbäck. Cirka 20 invånare och ännu fler hästar lever i dag i Storsien, där den mänskliga medelåldern ligger under 30 år. Som småbarnsföräldrar och egenföretagare oroar sig Anna-Caisa och Thomas Lindbäck över den aviserade indragningen av den kommunala barnomsorgen i Vitvattnet. Utan kommunalt dagis i närheten, där just nu 15 barn är inskrivna, kommer de att få resa tio mil om dagen för sin barnomsorg. Oro inför framtiden
- Det är naturligtvis en katastrof, kommer att påverka byns utveckling både i dag och i framtiden, säger Thomas Lindbäck som sedan 2002 driver ett företag som bland annat sysslar med odling, skogsbruk, hästuppfödning och utbildningar, där exempelvis "grön omsorg" riktar sig till särskoleelever och människor med särskilda behov. Gårdens stoltheter lystrar till namnen Bergakung och Isman, två vackra nordsvenskar som båda ingår i den exklusiva grupp av sammanlagt 16 hingstar i landet som anses vara särskilt bevarandevärda. - Storsien lever vidare och det gör också historien om arbetslägren. Inte för att vi pratar om det särskilt mycket här i byn oss emellan, men fortfarande kommer det ofta besökare hit och frågar, säger Thomas Lindbäck.
Så jobbar vi med nyheter