Krönika: Musiken gör vad den vill med oss

Alla har sina egna relationer till just den skivan eller artisten. Och alla vill vi ha ut något av spelningen, en liten bit som bara är vår. Det är svårt. Ja, omöjligt. Din egen stackars pre-relation försvinner som om den aldrig funnits. Du är helt plötsligt inte ensam om att ha hånglat, gråtit, skrattat eller skrålat med till refrängen. Artisten på scenen konkurrerar med för många störningsmoment; fulla personer, andra som sjunger med och kan texten bättre till och med, folk som gråter eller som bara är ute efter en minst lika "intim" stund som du själv. Det var bland annat därför jag höll mig från att stanna hela Håkan Hellström-spelningen och gick mitt i Robyns gigg. Stötar i ryggen och nedtrampade fötter smutsar ned en annars kanske splendid upplevelse. VI TAR EN artist som Rufus Wainwright. Han spelade i fredags på Atlantis-scenen. På scenen stod Rufus allena med gitarr i handen och en skinande svart blank flygel bakom ryggen. Helt ironifritt sjöng han vackert och skolat bra. Han bad till och med om ursäkt för att han satt där och "fånade sig". I´m so tired of you America tog sig igenom mina dubbla tröjor och tjocka halsduk. Hultsfred blir alltid Stockholmskallt om natten, jag lär mig aldrig. Mitt bästa festivaltips är därför en isolerande foliefilt som finns att köpa i välsorterade äventyrsaffärer. Rufus genomförde galant sångakrobatik och lät andhämtande bra a cappella mellan de försiktiga gitarrslagen. Varenda ton prickade han så det isade till inombords. Jag gick förstås efter fem-sex låtar, ville inte stanna för länge och bli blasé. Anledningen till att den spelningen var så bra berodde på att publiken stod i stilla trupper utan att vilja stöta sig med varandra. JAG MINNS ATT jag ganska sent under lördagsnatten funderade på hur festivalen skulle kännas mer human att vistas på. En idé var att en massiv barnaskara skulle släppas ut i vimlet vid elva-snåret, för att höja festivalens oskuldsfullhet. Festivaler är fula landet runt när klockan närmar sig midnatt.