<P>Festivalens högsta jubel bryter sig genom luften när Kent kliver upp på scen. Kent har stil, i frack trär de på sig gitarrerna och greppar trumpinnarna. Och man kan inte motstå att tycka att detta är mäktigt och kanske även en aning bisarrt. Kent förvandlar Hultsfredsfestivalen till renaste Allsång på skansen. Kent är enkelt. Ibland kan jag tycka att textraderna är nödrim i det värsta laget. Men ibland kan jag också tycka att rimmen inte alls behöver vara något i nöd. Och det är de enkla Kent vinner på. Fastän du aldrig har lyckats höra Kärleken väntar förut så kan du redan efter första refrängen sjunga med i resten av låten. <BR>Det faktum att Kent varit med i svängarna några år nu hjälper ju till en hel del. När de lämnar Hawaiiscenen ungefär en och en halv timme efter att de börjat spela, så finns det många ?monsterhits? som ännu inte yttrat sig i högtalarna. <BR>Om man ska fundera över om det verkligen var Kent i sig som var bra, eller om det faktiskt var publiken som gjorde spelningen till något bra. Så skulle jag vilja påstå att publiken vinner. Kent må vara stiliga och ordentliga. Men när ett hav av händer gungar i takt och alla dessa sjunger med i refrängerna, så är det fansen som gör sitt. Kent är egentligen ganska stela, det kommer säkert med åldern. Men det skulle inte förvåna mig om Hultsfredsarrangörerna har just dem att tacka för en utsåld festival.<BR>Kent lyckades med det omöjliga. Jag råkade sjunga med. Och jag lovar, jag gillar inte Kent i vanliga fall.</P>
