Hultsfred kokar, klappar i takt och chillar med Amadou & Mariam. Publiken dansar entusiastiskt med i deras ganska obestämda sound som blandar blues, pop, reggea och kanske framförallt - kärlek. Omedvetet börjar vartenda litet ben i kroppen att hänga med i rytmen till de afrikanska trummorna. Man hamnar i någonslags "peace and love" känsla och kanske just därför dansar människor omkring mig så att marken sviktar. Det här med att lyssna på musik vars språk man inte riktigt förstår är ganska genialiskt. Vare sig låttexten är bra saker eller inte, så blir det ändå bra. Man har ju trots allt inte en aning om vad de egentligen sjunger. Och vad gäller Amadou & Mariam förstår jag knappt den engelska de försöker klämma ur sig mellan låtarna än mindre då det de sjunger på sitt modersmål. Men i alla lovord kan jag ändå efter en så lång spelning bli ganska mätt på trummorna och den afrikanska känslan. Savannen närmar sig ändå inte speciellt mycket mer och låter inte alla låtar nästan likadant? Men tillåt mig småle, det här med live musik är alldeles fantastiskt och fast Amadou & Mariam inte riktigt når så högt upp är det ändå riktigt bra. Se och lär Thomas Di Leva, det här frihet och fred och de behöver inte ens kasta ut frukt på publiken.
