Ett inte alltför tätt men ändå stort publikhav infann sig vid Pampasscenen för att lyssna till Piteåsönerna i Randy. Ur högtalarna hörs Dolly Parton sjungandes om någon älskling vid namn just Randy. När sedan den frodiga blondinen tagit sin sista ton tar istället bandet över precis så som ett punkrockband bör göra. Med de riviga gitarrer och peppiga trummor som låten Dirty Tricks från senaste skivan Welfare Problems som släpptes tidigare i vår. <br>Människorna som befinner sig längst framme vid scenkanten har mycket svårt att stå still, även en och annan skön dans bevittnar jag från gräsplätten en bit bak där jag sitter. Bandet själva utför inte heller mycket aktivitet stillastående, de flänger fram och tillbaka i takt till de rappa riffen. Pojkarnas hår slänger rejält i luften vilket är riktigt härligt att se. Randy är verkligen ett band med bra drag, alla ackordbyten, riff och slingor skildras i rasande takt men aldrig utan att förlora i tajthet. <br>Jag gillar den rappa finess som finns i musiken, det är Randys bästa egenskap som jag tyvärr tycker de har utelämnat mer eller mindre på den senaste skivan. Jag tycker bättre om de tidigare låtarna som vissa är riktigt härliga. <br>När sedan bandet ropas in på scenen igen för extranummer kommer solen fram och sprider värme över publiken. Det riktigt bränner i huden under mina mörka kläder och när de sedan som avslutning spelar sköna Summer Of Bro?s från förra plattan Human Atombombs är konserten som bäst. Trumpinnarna åker sedan ut i publiken för sista gången och pompösa Halleluja spelas ur högtalarna förvandlas scenen till en mäktig ceremoni i den gassande solen.<br>
