Källorna är få och vaga, forskarna måste ”vrida ur” dem allt för att komma någon vart. Källkritik, tolkning, analogi- och indicieresonemang, det finns exempel på många former av skarpsinne för att knäcka nöten.
Den senaste forskaren som sökt svar på frågan är Gunilla Tegengren i avhandlingen ”Sverige och Nordlanden. Förvaltning och nordlig expansion 1250-1550”, försvarad vid historiska institutionen, Göteborgs universitet, i oktober 2015.
Skillnaden mellan olika forskare kan till en del förklaras av att begreppet ”kolonisering” inte definierats enhetligt, det vill säga getts en enhetlig innebörd. Vissa använder begreppet som liktydigt med befolkat och nyttjat område, andra hävdar principen att det måste vara fråga om fast bosättning och ytterligare andra kräver dessutom att det ska råda en förvaltningsordning i området, alltså lagar och regler som människorna måste följa.
Det som skenbart kan uppfattas som oförenliga ståndpunkter kan mycket väl förenas till en ny helhetssyn. De olika förklaringarna av, och slutsatserna om, övre Norrlands kolonisering och samhällsutveckling blir på så sätt komplementära.
Utgångspunkten för alla forskare har varit effekter av Nöteborgsfreden 1323 och det privilegiebrev som 1327 gav kyrkliga och världsliga stormän från Mälardalen och Hälsingland rätt till kolonisering av trakten mellan Skellefteå och Uleå (utflöde vid Uleåborg) älvar. Nutida tvärvetenskaplig forskning har visat att det redan dessförinnan fanns befolkning och bosättning i området. Det nya som 1327-års brev förde med sig var den successiva tillkomsten av nya samhällsinstitutioner. Kyrklig och världslig makt tog konkret form.
Samhällsinstitutioner av stor vikt är att det ska finnas organisering av något slag som kan ordna med skatteuppbörd, försvar och upprätthålla lag och ordning. För allt detta krävs en centralmakt som har tillräcklig styrka. För att en utveckling av sådan samhällsbildning ska komma igång krävs ett intresse antingen hos lokala krafter eller hos yttre krafter. Som alltid i den historievetenskapliga processen måste forskaren förstå grundförutsättningarna bakom händelserna samt orsak till och verkan av det som sker.
Övre Norrland, egentligen hela det så kallade Barentsområdet, var geopolitiskt i början av 1300-talet ett område som inte låg under fullständig kontroll av någon enskild statsmakt. Nöteborgsfreden skapade inte full klarhet, gränstvister skulle efterhand visa sig. Utifrån denna oklarhet fick privilegie- och kolonisationsbreven av år 1327 och 1335 (Piteå älvdal) stor historisk betydelse. Den donation av mark bonden Svenald i Rutvik år 1339 gav till Uppsala domkyrka och kungens beslut 1340 att lägga hela övre Norrland under Hälsingelagen visar vad som pågick. Katolska kyrkan var den andliga makten och Sveriges Kung (staten-kronan) var den världsliga makten.
Gunilla Tegengrens avhandling är ett tillskott till kunskapen om övre Norrlands historia under senmedeltiden, säg 1250- 1550, från Birger Jarl till Gustav Vasas sista tid. Det hon tydligt visar är kyrkans stora betydelse och samspelet mellan kyrka och kung. Hon hävdar att detta samspel mellan andlig och världslig makt är ett nytänkande inom katolska kyrkan och att detta nådde Sverige vid Skänninge möte 1248. Upplandslagen fångade upp detta nytänkande och därifrån influerades därefter Hälsingelagen.
Effekten för övre Norrland blev att området från att ha varit autonomt kom under territoriell kontroll. Samhällsbildningen i övre Norrland har alltså enligt detta synsätt sin bakgrund i ett nytänkande som utvecklades i Europa under tidigt 1200-tal och spreds vidare till Sverige. Tillämpningen av nytänkandet på övre Norrland påverkades naturligtvis av de speciella omständigheter som rådde där. Detta synsätt kallar Gunilla Tegengren ett förvaltningsperspektiv på koloniseringsprocessen.