Luleå socken fanns då sedan flera hundra år, med ett urbant centrum vid sockenkyrkan i form av kyrkstaden. Råneå socken grundades genom en utbrytning ur sin modersocken några årtionden efter att staden tillkommit. Sedan 1971 är Nederluleå, Råneå och Luleå stad förenade under namnet Luleå kommun. Med andra ord, 2021 är ett jubileumsår i många avseenden för Lulebygden.
Jubileer av olika slag är bra tillfällen till fördjupad eftertanke och för att initiera historieskrivande. Samlade eftertankar om lokal historia måste inte bli snäv och inskränkt nostalgi, snarare ska de ses som grundläggande förutsättningar för friska och dynamiska reflexioner om tidigare samhällsförändringar, men även om framtida. Historien själv visar med otaliga exempel att sambandet mellan historia och framtid är en säkert förankrad filosofisk sanning. Den ständiga samhällsomvandlingen, frivillig eller framtvingad, det är historiens mest tydliga röda tråd.
Alla bygder och regioner har sin, som det heter bland nutida historiker, stora berättelse om traktens historia och utveckling. För somliga är den tydlig, med en markerad tyngdpunkt. För Sundsvallsbygden framställs skogsindustrin som utvecklingens lok och för Umeå återkopplas det mesta av den moderna historien till universitets expansion. Luleå har ingen lika markerad tyngdpunkt även om NJA:s framväxt årtiondena runt 1950 och det tekniska universitet mot slutet av seklet ofta tillskrivs särskild betydelse.
Dominerande jordbruks- och industriepokers eller utbildningsepokers början, kan ses som brytpunkter i en bygds utveckling. De ger underlag för tidsindelning, de lämnar tydliga spår efter sig. I övergången från beskrivning till analys kan man genom orsak-verkanresonemang, i bästa fall, fånga historiens drivkrafter genom att anknyta till brytpunkter.
Historiska framställningar står i regel under stark påverkan av den tid när de skrivs. Historien används för att besvara samtidens frågor. Om tonen är hyllande eller kritisk spelar mindre roll, alla är barn av sin tid.
De senaste årtiondenas byahistoriska böcker har främst skildrat jordbrukets utveckling, expansion, kulmination och stagnation, samt föreningslivet, med ett likartat förlopp. Jordbrukets struktur, med laga skiftet som den stora omdanande reformen, och de religiösa föreningarna, med de teologiska striderna om tolkningar av lärans urkunder, detta var grundbultarna i byarnas materiella och andliga liv. Erfarenheter blir minnen, vilka förklingar, och kvar blir bilden av epoker som existerat. Nu är, som det verkar, byaböckernas tid förbi, bärarna av erfarenhet och starka egna minnen är borta, nästa gång ska ett annat analysraster läggas över byn.
De samhällsomvandlande krafternas spjutspetsar har det senaste dryga seklet i högre grad funnits i städerna än på landsbygden. Marknadskrafterna som lokaliseringsfaktor, globala influenser, storskalig industri som organisationsform och den vetenskapligt grundade kunskapen om teknik, produktion och distribution har varit märkbara främst i städerna. De yttersta beläggen för stadens dynamik är den kraftiga urbaniseringen som pågått sedan länge och, efter 1950, ändrad arbetsdelning mellan kvinnor och män. ”Stadslivet byter ansikte i Luleå” var en rubrik i Norrbottens-Kuriren nyligen. Intrycken av staden har förnyats, då måste också frågorna om de verkande processerna ställas på nytt.
Ett jubileum är ett bra tillfälle för en ort att stärka sitt varumärke och att arrangera folkliga nöjen av karnevalskaraktär. Men det är minst lika viktigt att ta tillfället i akt att förnya och fördjupa kunskaperna om samhället. Som så mycket annat måste även historiska insikter förnyas. Det räcker inte med att ytterligare en gång fräscha upp och popularisera gammal kunskap, skåpmaten kan inte återuppvärmas i all oändlighet, forskning måste till. Lulebygden behöver en ny historia inför 2021.