Exempelvis “Midnattssol”, SVT-succén med Sápmi i centrum. Vems bild av det samiska var det vi såg?
“Det råder en vilda västern-situation i Sápmis filmindustri där vilken cowboy som helst kan komma och plundra vårt allra heligaste. […] även om vi inte har den makt som en budget på hundratals miljoner ger så vill vi likafullt ha rätten att skildra vår historia och vår egen världsbild…”
Så skriver Anne Lajla Utsi, ordförande för International Sámi Film Institute, i ett manifest som publiceras i filmfestivalens program. Hon menar att “Midnattssol” var ett led i en kulturimperialistisk tradition av vältrande i det samiskt spännande, som tenderar att resultera i turistfilm och stereotyper om inte samer har final cut.
I festivalens filmutbud ser vi också den koloniala kontra den interna blicken på det samiska. Sápmi-sektionens äldsta film, “Midnattssolens son” från 1939, är hälften fiktion, hälften utbildningsfilm, och tydligt riktad till en icke-samisk publik. Här skildras de samiska karaktärerna som ädla, men också som främmande och underliga varelser, med en rikssvensk berättarröst som kommenterar deras handlingar likt David Attenborough.
I andra änden finns sedan Amanda Kernells “Sameblod” från 2016 – ett samisk inifrånperspektiv utan rädsla för att brottas med och bryta stereotyper. I långfilmsdebuten låter Kernell sin tonåriga huvudperson Elle Marja internalisera kolonialismens och rasbiologins hat, och kapa alla band till det samiska. Intrigen utspelar sig delvis på 1930-talet, men då vi först möter Elle Marja är det nutid, och den nittioåriga Christina (som hon kallat sig sedan uppbrottet) återvänder till hemtrakten med en oförändrad osäkerhet på vilken värld hon hör hemma i.
Också i årets Guldbaggefavoriter ser vi människor som har svårt att känna tillhörighet i det samhälle de befolkar. Johannes Nyholms vackra och magisk-realistiska “Jätten” handlar om Rikard, en trettioårig göteborgare som älskar boule och Luleå Hockey, men kämpar med saknaden efter sin frånvarande mor och en extrem uppsättning neuropsykologiska diagnoser som ger honom en Quasimodo-lik uppenbarelse. Sedan har vi “Sophelikoptern”, där romani är huvudspråk, och som trots att de romska karaktärerna skildras vardagligt och icke-exotifierande också innehåller en röd tråd av utanförskap.
Frågan är bara: vem har rätt att skildra dessa narrativ? Johannes Nyholm är en människa med till synes normativ funktionsuppsättning, som skriver om den autistiske, deformerade Rikards öde; medan Sophelikopterns upphovsmakare Jonas Selberg Augustsén är en svensktalande icke-rom från Boden.
Nåväl, i mitt tycke (det vill säga ännu ett lager vit man-linser) är båda respektfulla porträtt. Och bäst vore såklart om alla fick göra film om allt. Men programmet bekräftar vikten i folks rätt till sina egna berättelser – inte minst på grund av hur bra det faktiskt blir. Som i de svarta livshistorier årets amerikanska favorit, Barry Jenkins “Moonlight", låter oss dela. Eller som i “A Lullaby to the Sorrowful Mystery”, Lav Diaz åttatimmarsepos om filippinarnas uppror mot den spanska kolonialmakten. Eller som i “Sameblod”. Och i brist på tolkningsföreträde lånar jag åter Anne Lajla Utsis ord: “Vi kan inte hindra världen från att berätta våra historier, men vi kan själva ta ansvar för att berätta ur vårt perspektiv. I midnattssolens skugga växer våra egna historier fram.”