En mycket stor berättelse

Varje dansgrupps olika kunskaper, de är till exempel buggare, folkdansare eller med i Kulturskolans dansgrupper, tycks sedan ha tagits tillvara i koreografin med det mångspråkiga namnet, Jiellivárre Vettu. Men sammanfogade till denna dansade erfarenhet har allt blivit så mycket större. Uppbyggd av många scener växer det fram en komplex berättelse om människorna i ett samhälle med fjället som fond och berget som försörjare, i slalompjäxor eller klädda till fest, och med konflikter mellan könen, generationer och den kanske allra viktigaste - mellan naturens tvillrande lockelser och det hårda överlevandets tigande kontroll. Och det är en stor berättelse, faktiskt mycket större än den om Gällivare. Jag sitter där i salongen på Blå Forell i Folkets hus och känner håren resa sig på armarna, knottrorna på benen komma krypande och tårarna stiga i ögonen. Det är genrep och ljusdesignern Maria Roos Palmklint har byggt ett rent men suggestivt rum för varje akt att röra sig i och mellan. På Dansens dag i morgon, det vill säga just den dag du kan läsa den här texten, kommer de 80 dansande inbyggarna ge allt de har två gånger till. Några ska myllra som fjällämlar, andra ska vila vackert, stadigt och bredbent för att sedan glida ut i en följsam bugg och tillsammans gör de något som är i det närmaste omöjligt för professionella konstnärer, och lyckas inte heller för alla amatörer ska tilläggas. Men bara genom att med detta stora allvar och samtidigt en självklar lust, varför skulle de annars vara med i en dansförening, ge oss av sin verklighet blir förhöjningen så särskild. Dit hör faktiskt också den mångfald av kroppar som en så stor grupp människor visar. Det blir så uppenbart att dans inte sitter i den smäckra sträckta vristen utan finns i alla former och fasoner. För dess skönhet kommer, och nu låter det som en riktig klyscha, inifrån.

En mycket stor berättelse

Tre månader har koreografen Mikael Strid tillbringat i Gällivare och arbetat med dansarna, deras ledare och - ja liksom bara varit i fjällkommunen med sina vanligheter. De där som kanske blir särskildheter men inte exotism, när någon annan verkligen ser och funderar över dem.