– Folk har frågat mig om jag gör en bok om stadsflytten. Så är det inte, men däremot kanske stadsflytten har blivit någon sorts katalysator, säger fotografen Anders Alm, Luleå.
Den nya boken heter Grouse City. Grouse betyder ripa och namnvalet har så klart att göra med att Kiruna på samiska betyder fjällripa.
Texten i boken är, precis som förra boken ”Solitary Road”, som han gjorde tillsammans med Ella Jonsson, både på svenska och engelska. Det blir den andra i en planerad trilogi där Anders Alm rör sig från byn i den första, till staden i den nu aktuella och slutligen till länet i den tredje kommande boken.
– Alla tre handlar om Norrbotten sett ur mina ögon.
Han är född och uppvuxen i Kiruna.
– Under 20 år hinner man ganska mycket och det var viktiga år i mitt liv.
Nu konstaterar han att den stad han växte upp i håller på att försvinna.
– Det jag har försökt göra med de här bilderna är att återerövra Kiruna, innan den stad som jag känner försvinner.
Att kalla det för en dokumentation är fel, menar han, snarare är det något av en etnologisk studie.
Exempelvis höll han som barn på med bågskytte, knattehockey och spelade gitarr i kulturskolan. Nu har han, flera decennier senare, åter besökt bågskytteklubben, gått på knattehockey och hälsat på i kulturskolan.
Han har också träffat gamla kompisar och det har blivit mycket nostalgi och prat om gamla minnen.
Anders Alm har tidigare gjort ett tiotal fotoböcker. I en av de senare, ”Jorden han ärvde”, följde han och journalisten Marianne Söderberg en bonde i Tornedalen under ett år. Bilderna ligger i kronologisk följd. I den nya boken finns ingen kronologi.
– Om vi kallar den förstnämnda för fotografisk prosa så är det här fotografisk poesi. Det finns ingen röd tråd i den, utan det är ett antal bra bilder, ett antal nedslag på väldigt olika ställen. Det är människor och miljöer och allt möjligt och man får tolka bilderna som man vill.
Totalt rymmer boken cirka 65 svartvita bilder. Därutöver har han skrivit ett förord och så har han tagit med en dikt av en gammal vän, Yngve Bylund, som inte lever längre.
– Vi var ett kompisgäng som hängde mycket hos honom. Han var betydligt äldre än vi och hade jobbat som grafiker. När vi flyttade allihop efter gymnasiet blev han mycket mer ensam. Dikten han har skrivit handlar om oss och börjar ”Mina utflugna fåglar, vad jag saknar era uppkäftiga ögon”.