Allt vi har med oss från förr, tiden som gått och upplevelserna vi har haft, påverkar hur vi ser på omvärlden. Självklart gäller detta även fotografier och det har blivit mycket tydligt för mig i och med ett uppdrag som jag har åt Norrbottens Museum.
Lea Wikström som var fotograf i Malmberget och Gällivare 1917 – 1973 har donerat sin enorma bildsamling på 100 000 negativ, mest glasplåtar, till museet.
Mitt uppdrag är att digitalisera dessa bilder. Ett arbete som stundtals är enahanda och bilderna håller inte alltid så hög kvalitet. Hittills har jag mest arbetat med så kallade polyfoton. På en och samma glasplåt fotograferade Lea flera små bilder, oftast av samma motiv. Det kan vara upp till 48 små bilder på en plåt. I Leas loggböcker ser jag att hon kunde göra ett tjugotal sådana uppdrag på en dag. Det blev en fotografifabrik som tydligt gick ut över kvaliteten.
Men ibland kommer det fram bilder som får mig att stanna upp. Fotografier på döda barn i öppna kistor, vackra porträtt på brudpar och miljöbilder från en svunnen tid. När Lea hade tiden och till fullo utnyttjade den dåtida tekniken blev det magiska bilder.
Så plötsligt dyker den upp, bilden, som med stor tydlighet öppnar en spricka mellan då och nu. Informationen om den är knapphändig. Jag kan läsa mig till att vi är hemma hos doktor Gösta Rudell. Bilden är säkerligen tagen på uppdrag av densamme, men av vilken anledning kan man bara spekulera, vilket jag nu ska göra.
I den borgerligt inredda salongen med tunga ekmöbler, utsirade takkronor och ett uppstoppat älghuvud finns en arrangerad grupp på sex personer. Fem kvinnor och denne doktor Rudell i sin vita läkarrock. Till vänster om honom en kvinna som är anställd som husa. I främre raden finns doktorns fru och dotter sittande på stolar och på golvet nedanför dem två samekvinnor, en äldre och en yngre. Doktorinnan håller sina händer på den äldre samekvinnans axlar, som en lite obekväm men vänlig gest. Samekvinnorna har på sig ytterkläder, mössor, vantar och uteskor. De har nog tagits in i salongen endast för att bli förevigade tillsammans med doktorn och hans familj. En bild som kanske skickas till vänner och släktingar som ett exotiskt vykort från Norrbotten.
Ojämlikheten är slående, vem som bestämmer och vem som måste lyda är uppenbart. När bilden är tagen återgår alla till sitt värv. Doktorn träffar sina patienter, husan går till köket och dottern och frun återgår till sina handarbeten. Samekvinnorna försvinner ut och kommer antagligen aldrig tillbaka in i salongsvärmen igen.