Så blev det inte. Istället skulle fotbollen spela en mycket stor roll i Elin Liljeblad liv, fram till hon fyllde 15 år. Då slutade hon, trots att hon var en talangfull mittfältare som blivit uttagen till Göteborgs stadslag.
Varför?
Ja, det är en av flera frågeställningar hon närmat sig i fotoutställningen f-84 som just nu visas på Galleri Syster. En utställning där hon sökt utmana samhällets föreställningar om idrott i allmänhet genom att specifikt återvända till fotbollsplanen där hon följt två tjejlag med 12-åringar.
– Åldern är viktig. Det är just i 12-årsåldern leken börjar bli allvar, säger hon.
Det var när hon gick på en förberedande fotoskola i Stockholm Elin Liljeblad påbörjade sitt projekt. Då skriver vi 2008.
– Vi fick till uppgift att gestalta identitet och eftersom fotbollen präglat min uppväxt ville jag återskapa känslan från den tiden. Sedan har jag bara fortsatt i flera år, förklarar hon.
Främst handlar det om att hon inte hittade vad hon letade efter. Något outtalat med en stark känsla av något som gått förlorat. Varför slutade hon, liksom så många andra tjejer just i den åldern när så många fler killar fortsätter?
– Jag spelade i Landvetter och där var damerna mycket mer framgångsrika än herrarna och spelade i en högre division. Ändå var det inte riktigt som det räknades.
Elin Liljeblad har under åren hittat flera förklaringsmodeller. Den grundläggande är genus, det vill säga, samhällets föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt, något som återskapas genom generationer.
– Fotboll, liksom idrott är en manlig arena. Länge fanns också föreställningar om att tjejer som spelade fotboll inom de högre divisionerna var lesbiska, eller att deras kroppar inte passade in i det kvinnliga idealet. Jag menar, när man spelar fotboll får man muskler.
Föreställningar om den kvinnliga kroppen, liksom förväntningar på vad tjejer ska intressera sig för upplever hon själv är två betydelsebärande orsaker till att tjejer i högre grad slutar med idrott.
– Kanske att tjejer förväntas vara duktiga i skolan, inte på idrott. Men det handlar också om framtiden. Det är bara att se på löneskillnaden mellan manliga och kvinnliga fotbollsspelare. Kvinnor måste jobba samtidigt som de har en elitkarriär, så ser inte riktigt verkligheten ut i de högsta ligorna om du är man eller för den skull spelar i allsvenskan.
Själv ville hon inte lämna kollektivet och gemenskapen i moderklubben när hon togs ut till stadslaget. Ville varken sticka ut eller vara bättre än sina lagkamrater, trots att hon de fakto var en talang. Varför har hon ännu inga svar på. I backspegeln upplever hon inte att hennes beslut att sluta med fotbollen egentligen var hennes eget.
– Men då tyckte jag att jag tog ett beslut.
När hon närmat sig fotbollsvärlden igen sökte hon motbilder till samhällets föreställningar.
– När jag började med mitt fotoprojekt ville jag verkligen utmana bilden av hur tjejer skildras och representeras inom idrotten. Jag ställde upp dem utanför planen i fotbollskläder. Men det jag gestaltat var osäkra tjejer, utanför sitt element. Jag upptäckte hur präglad jag var av samhällets blick, vilket jag projicerat på tjejerna jag fotograferat. Och det är detta projekts essens. Jag var lika mycket medskapare till bilden av den passiva, osäkra kvinnan som övriga samhället.
Hon återvände till fotbollsarenan, nu med intentionen att vara mitt i träningen, istället för att avbryta den. Då hände något. Förutsättningslösa porträtt på planen, i spelet, under samtalen och stretchingen fick henne att känna igen känslan från hennes egen fotbollstid. Det porträtterande hade blivit vad de är, aktiva och handlingskraftiga tjejer som spelar fotboll på sina egna villkor.
– Det togs sin tid, till slut hittade jag något, säger Elin Liljedal.
Fotnot: Fotoutställningen visas på Galleri Syster till och med 3 oktober.