Det är ett fint initiativ. Två vänorter uppe på Nordkalotten som under dryga 25 år har haft utbyte med varandra. Genom åren har man mötts både i form av gemensamma besök hos varandra och personliga vänskaper som uppstått mellan människor – allt det som åtminstone är grunden till en förståelse av varandras förhållanden.
Boden och Apatity har varit vänorter länge, även om flera av bokens röster beklagar att vänortsutbytet avtagit de senaste åren.
Arbetet med boken har genomförts i ett projekt som kallas "Håll fönstren öppna". En titel som avspeglas väl i bokens sex kapitel. Genom möten med människor i de båda vänortsstäderna skildras vardagslivet, historia och de utmaningar som människor ställs inför.
Det är korta texter som ändå lyckas förmedla de likheter som finns mellan oss människor. De utmaningar, glädjeämnen och problem vi möter är sig ganska lika, oavsett om man bor i Boden eller Apatity.
Det många bodensare kanske minns bäst av vänortssamarbetet är de besöken av ryska barnhemsbarn, som under många somrar bodde hemma hos svenska familjer.
I Simon Eliassons urval av intervjuade människor finns det flera porträtt som trots det lilla utrymmet – en sida per person – väl lyckas fånga intressanta människoöden. Flera av hans porträttbilder tillför också ett djup tillsammans med texten, bland annat i porträttet av tre Bodenkillar med sin EPA-traktor. I deras ögon finns en sorts reserverad avvaktande stolthet.
Många varma, outtalade känslor har fotografen fångat i bilden där Ann-Katrin Larsson tittar på sina fotografier av de ryska barnhemsbarnen Andrej och Sergej.
En av de ryska texterna, "Vår historia", är skriven av Olga Sjtjerbakova, ordförande i Barents Press Ryssland. I den ger hon en fin beskrivning av de ibland kärva förhållanden som rådde i Apatity efter Sovjetunionens fall och under det nya Rysslands första år.
Där lyfter hon också fram en bodensare, Lars-Eric Wilhelmson, som under åren 1994–1999 fyrtioen gånger levererade bistånd i form av kläder, läkemedel och sjukhusutrustning till Apatity.
Det kapitlet i boken andas starkt av känslor, tacksamhet och solidaritet.
Ett annat kapitel från Apatity handlar om en sjukvård som sakta har utarmats. 50 000 invånare står idag utan ett BB och akutsjukvård. Effektiviseringar och besparingar som vi väl känner igen från Sverige också.
Försvarshistorikern Lars Gyllenhaal och hans hustru Ann-Sofie lovordas speciellt för sitt arbete med att undervisa de ryska skolbarnen i engelska och svenska. Lars fungerade också som rådgivare åt Apatitys kommun när det gällde internationella relationer.
Boken är fint formgiven av Peo Rask från Black Island Books och Marina Kratko.
De ryska översättningarna är gjorda av Maria Petrova.