I tältet med kläder ligger fortfarande färggranna luvor och hemstickade lovvikavantar. Ännu har det inte blivit så kallt att man riktigt förstår vad de skall vara bra för.
Fingervantar går åt och de luvor som inte är alltför brokiga och grova.
En stor laddning i blågrönt som det står LULEÅ på ser vi på många huven.
Undrar vilken PR- brainstorming de är resultatet av.
Och om någon kunde ana hur de skulle komma till användning.
I morse 7.30 kom över 100 flyktingar. Många barn och trötta mammor.
Hjärtat gråter.
Men barnen skrattar åt såpbubblorna som den unga volontären blåser. De seglar så vackert och skimrande runt dem. Och så plötsligt spricker de och är bara borta.
På en kall sten sitter en liten tjej helt försjunken i en målarbok. Med en lila krita färglägger hon en prinsessa.
Små bebisar ler när man jollrar med dem och pappor kommer stolta fram och säger it’s my baby.
Idag är det kallare. Alla vantar och luvor, hur grova och färgsprakande de än är, går åt i ett nafs.
Så många ögon som känns alldeles slocknade.
Så många ögon som fortfarande är fyllda av leenden och tillit.
Det är som våra privata sorger och världens flyter ihop. Och alla kartor ritas om.
Till järnvägsstationen och Röda Korset strömmar det fortfarande in kläder.
Hur länge skall täckjackorna räcka? Grova skor som inte är alltför stora?
Handskar och vantar börjar sina.
Soppan behöver ibland spädas
Alla står så stilla och tålmodigt i dimman och väntar på bussarna som skall ta dem till Haparanda. Det har kommit upp ett anslag som också på arabiska berättar att det finns plats för alla.
Vad händer när de kommer till Finland? Det har ingen någon aning om här.
Några få väljer att inte åka med. De pratar med vänliga unga människor från Migrationsverket i Boden och stillsamma poliser.
Ibland dyker en tolk upp. Efterlängtad. Idag en kille som läser till civilingenjör på Luleå Tekniska Universitet. Väg och Vatten. Han berättar att han själv kom från Afganistan för tre år sedan.
Vad han kommer att ha mycket att göra när hans land skall byggas upp igen.
Flera mödrar idag med två eller tre barn. Så trötta en del. Och hostiga.
Men ingen är oberörd av såpbubblorna.
Så många människor i sopptältet. Och ändå så märkvärdigt tyst. Så inåtvänt.
Men en man och en kvinna som sträcker sig fram mot samma tekopp börjar prata med varandra. Jag kan urskilja några ortnamn och förstår på glädjen i deras röster att de upptäcker att de är från samma trakter.
Som om jag på fjärran flykt skulle stöta ihop med någon som också kom från Luleå.
Från början var det viktigaste för mig att pricka i lagom mycket soppa i de rackliga plastmuggarna och snabbt sträcka över den till en väntande hand.
Nu har det blivit viktigt att också möta blicken på den människa som står på andra sidan bordet. Pröva ett leende, ett hej. Té heter chai på många språk.
I dag stod en lulekvinna med en stor kasse nybakade bullar och undrade var hon kunde lämna dem
Hon sa Tack för det ni gör. Jag sa tack för det Du gör.
En annan kvinna kom fram och kramade mig. Hon väntade på sin bror.
– Jag minns hur väl ni tog emot oss när vi kom hit från Iran för många år sedan, sa hon. Jag skulle så gärna hjälpa till här. Men nu har jag ett jobb och en familj som tar all min tid. Jag älskar er svenskar.
90 par fodrade helt nya handskar var en gåva förra veckan från en man som en gång kom till Luleå från det sönderfallande Jugoslavien.
Jag har börjat försöka hinna ut på perrongen när jag hör tåget med kvidande bromsar sakta in på stationen. En ändstation. Så ödslig den måste vara för alla som trängts i Europas transithallar. Eller lugnt kanske? Orkar man tänka på sånt?
Tåget är så långt. Jag blir orolig att det kör ända ut i Bottenviken. Och perrongen är så kort
Först ser man de unga männen – med tveksamma och ändå raska steg.
Men nu blir det allt fler små eftersläntrande grupper. De gamla och utmattade, de hostande, haltande och huttrande. De nyfödda och de havande.
Är inte tåget tömt nu ? Nej, där kommer ännu en liten storögd treåring tultade.
Nästan varje dag måste jag gå över till min granne Berit. Vi pratar om vad vi upplever dessa förmiddagar. Mitt i stormens öga hinner man inte reflektera. Då är det adrenalin. Efteråt kommer bilderna och tårarna. Och en stor trötthet.
En liten människa som måste ha fötts under flykten och hennes bror – nästan ett spädbarn också. Han stod där så övergiven och blek medan hans mamma försökte vyssja den minsta till ro. Jag sträckte fram armarna och hon la henne ordlöst i min famn och vände sig mot sonen.
Var är de nu?
Plötsligt är det mindre folk på tågen. Bara 70 med morgontåget. Bara 20 med tolvtåget. Är det bra ? Ja soppan räcker idag. Och vantarna. Kanske finns det overaller till alla små.
Men de som inte fick komma över gränsen. De som inte fick kliva på tåget norrut igår? Var sov de i natt ?
Vad är det för konstiga siffror vi har börjat vänja oss vid.
Bara 80 flyktingar till Luleå en novemberdag år 2015