Skenbart - en film om tåg

En tågresa mellan Stockholm och Berlin, i slutet av 1945 ? samma år som andra världskriget avslutades och stora delar av Tyskland låg i ruiner. Då skickades författaren Stig Dagerman i väg av Expressen och resultatet blev en skakande artikelserie som senare samlades i boken Tysk höst. Men den bokrecensent och lektör som vi finner i Skenbart befinner sig mycket långt bort från Dagermans ångest och massiva misantropi. Han heter Gunnar, spelas med hygglig energi och hjärtligt fryntlig framtoning av Gustaf Hammarsten, och vill bara få vara med och bygga upp det nya Europa och göra allt gott som han rimligen bara kan och förmår. I stället blir det som så att han är med och raserar, om inte resterande delar av Europa så i alla fall det tåg (och somliga av dess passagerare) som han är med som passagerare på. Peter Dalle har skapat en ambitiös blandning av sepiatonat 1940-talsdrama och allt mera absurd och rentav Feydeau-betonad fars, där Robert Gustafssons roll som namnlös soldat som snubblar fram mot ett allt mera robust öde, till sist blir så grotesk att det knappast ens går att koppla ihop honom med resten av filmen. Skenbart är, allra främst, ett snyggt ensemblespelat stycke film där Gustaf Hammarsten står främst i rollistan, för någon måste ju göra det. Men där i stort sett var och en av de medverkande, med varierande grader av briljans, genomför sina tilldelade roller på tacksammast möjliga sätt. Som gamla härliga Margreth Weivers, till exempel. Hon har inte någon stor roll, men hon gör mesta möjliga av sin portvinstörstiga tant i resaturangvagnen. Man känner tacksamhet för att hon fick vara med här. Det faller sig också naturligt att särskilt framhålla Marie Göranzons allt mera desillusionerade frälsningssoldat, Kristina Törnqvists hårt känslokontrollerade läkarhustru, det känslomässigt sorgliga homosexuella par som ageras av Gösta Ekman och Lars Amble samt Claes Ljungmarks sordinerade bartender. Peter Dalle rusar fram och tillbaka i tågkorridoren som en viktigpetter till tågmästare. Och när det gäller paret Magnus Roosman; som verkligen har ljussatts så att hans tungt markerade drag närmast har blivit diaboliskt dynamiska, och Anna Björk, vars ljuvhet är bortom varje ifrågasättande diskussion, så närmar vi oss den filmhistoriska arketypen av mannen och hans älskarinna. På väg att begå ett brott av eliminerande karaktär. Det vill säga: avlivning av mannens, lika med läkarens, hustru; den tidigare nämnda Kristina Törnqvist. Det är bara det att Dalle har lekt så pass uppsluppet med arketypen att upplösningen av dramat blir helt oväntad. För att inte säga totalskruvad. Det händer alltså en hel del i Skenbart. Gustaf Hammarstens godtrogne Gunnar blir allt mera förvirrad och delvis kan det gå lite för fort även för åskådaren. Men jag vill nog ändå hävda att Peter Dalle får ihop det. Med hjälp av sin spelsuget offervilliga ensemble. I och för sig hade vissa sekvenser säkert kunnat amputeras bort ur den helhet som Skenbart innebär. Men hur det nu än är så accepterar jag den gärna, som något så pass udda och obskyrt i den svenska filmproduktionen som en hyllning ? till både 1940-talsfilmen i sig, till filmer som utspelar sig ombord på framrusande tåg, till farsen som möjligheternas spel och till snubblandets ädla konst. Undrar förresten om inte Skenbart skulle kunna bli en hit i de biovagnar som finns på en del tåg numera? I vilket fall som helst är den värd sin publik. I synnerligen hög grad.