Ringwalds karaktär Joanne Carson räknas inte till de ”svanar” som schavotteras i Capotes sista, oavslutade bok Answered Prayers. I stället är Joanne lojal mot den illojale. Hennes kaliforniska hem utgör en hamn där Truman finner ro och försorg efter att han har ödelagt sin sociala ställning i New York.
2018, mitt under MeToo-rörelsen, publicerades Molly Ringwalds personliga essä ”What About ’The Breakfast Club?’” i The New Yorker. I ljuset av miljontals kvinnors vittnesmål om systematiska sexuella trakasserier resonerar Ringwald kring arvet som regissören John Hughes ungdomsfilmer har lämnat efter sig:
”Hur ska vi förhålla oss till konst som vi både älskar och motsätter oss?”
Mellan 1984 och 1986, sexton till arton år gammal, medverkade Ringwald i Hughes epokgörande filmer Sixteen Candles, The Breakfast Club och Pretty in Pink. Trots deras bitvis diskutabla tidsfärg och moral, till exempel när drömkillen Jake i Sixteen Candles ”lånar ut” sin redlösa flickvän till en bekant i utbyte mot ett par trosor, vidhåller Ringwald något av Feud-karaktären Anne Carsons toleranta attityd. Hon påpekar att minderåriga karaktärer i ungdomsfilmer, innan John Hughes genrereformer, nästan undantagslöst gestaltades av äldre skådespelare: ”Det var ett måste”, skriver Ringwald, ”i och med att filmerna så ofta var exploaterande.” I slasherfilmer dog sexuellt aktiva tonåringar, särskilt tjejer, som flugor. Collegekomedier som Porkys och Deltagänget var inte kompletta utan ett antal övergreppsscener där varje antytt eller uttalat nej var en utgångspunkt för manipulation eller betvingande.
I denna bakvänt sexualkonservativa, spektakulärt misogyna humortradition inledde John Hughes (1950-2009) sin konstnärliga yrkesbana. Hans verk hämtar förstås viss näring ur samma mylla som den växer ur och sträcker sig bort ifrån. Men kanske är det just i den motsättningen som karaktärerna i The Breakfast Club, inte minst Molly Ringwalds oförglömliga Claire Standish (kallad ”The Princess”), blir så levande.
Jag ser filmen med mina döttrar, 9 och 11, och funderar på vad jag dagligen ger dem att vilja minnas, och att vilja glömma.
Om de en dag gör konst av det värsta av mig, hoppas jag att både jag och världen ska visa överseende.