Vanligtvis brukar ett biobesök dofta popcorn och avslutas med ett härligt betygsättande snack om filmen du nyss sett.
Nu vill jag varken äta, skratta eller prata. Jag vill gå hem, lägga mig i sängen och hoppas det känns bättre imorgon.
Stämningen i biosalongen är skitig och illamående från start då besökaren får veta att det pågår en sopstrejk i Gotham City. Stanken, råttorna och smutsen gör den mörka staden om möjligt ännu mer rutten.
Komikern Arthur Fleck betraktas av folk ungefär på samma sätt som gnagarna omkring honom. Han är osynlig, lever i misär med sin psykiskt instabila mamma och anses vara ett freak – till och med bland clownerna.
Ett trauma som pojke gör att Fleck skrattar hysteriskt när det passar som sämst och Joaquin Phoenix är så otroligt fantastisk i huvudrollen att jag både lider med och skräms av honom. Hans hjärtskärande skratt och skadade själ gör att jag sträcker mig efter popcornhinken för att hitta trygghet. Men jag vill inte äta något gott. Jag behöver en jumbomeny bensodiazepiner.
Det är så mycket ångest inbyggt i varenda bildruta att köerna till apoteket bör vara längre än till godiskiosken i samband med "Joker".
Arthur Fleck får motvilligt en pistol, han får sparken, han blir misshandlad, han mördar tre överklasskillar och blir sakta men säkert "Joker".
Den här filmen går inte att jämföra med någon annan "superhjälte-film" då DC Comics-skurken rör sig i en historia som inte består av gott och ont, bara det sistnämnda. Överklassliraren Bruce Wayne må figurera i samma stad men det här är en helt annan värld. Att kalla den mörk känns för ljust.
Det är inte kul att var Arthur Fleck. Det är förjävligt. Och "Joker" är en sådan film som sliter tag i dig, trycker ner dig i biofotöljen och håller fast dig med kalla händer samtidigt som du duschas av ångesten som följer med regnet i Gotham City.
En timme in i filmen hör jag skrik och vrål utifrån korridoren och jag vet ärligt talat inte om det händer på riktigt eller om det är en del av salongens ljudbild. Jokers värld blir min, min värld blir hans. Och det är inte kul – det är förjävligt.
Men det finns ingen anledning till att inte gå och se den här filmen (om inte annat för att förstå varför 97 procent av alla halloweenkostymer är jokrar i höst). Joaquin Phoenix är som sagt fenomenal och jag har svårt att se någon annan göra Joker efter det här. Jag har till och med svårt att se Phoenix göra andra roller efter den här.
Det här är ingen fjantig Bill Skarsgård-clown, det här är en riktigt avgrundsmörk figur. Det som är mest skrämmande och smärtsamt är inte dubbla tandrader eller läskiga utbrott, utan ångesten av att titta in i huvudet på den hysteriskt skrattande och skadeskjutna ensamvargen.
Jag går ut ur biosalongen och mår lite sämre än innan, "Joker" skriver om historien för vad ett biobesök är. Det här är årets film.
Filmrecension
"Joker"
Genre: Drama, thriller
Premiär: 5 oktober
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Zazie Beetz, Robert De Niro.
Regi: Todd Phillips
Speltid: 2 timmar och 3 minuter
Åldersgräns: 15 år
Betyg: 4
