Den tredje vågen

Noll tolerans var en svensk polis- och spänningsfilm med hög pulsindikator och en helt utmärkt Jakob Eklund, som en kompromisslöst polisiär Dirty Harry-variant i Göteborgsmiljö med namnet Johan Falk. Lägg till Peter Andersson som mycket elak skurk och receptet för en dynamisk svensk actionfilm var utlagt. Sedan kom Livvakterna och den var ? inte alls tillnärmelsevis lika bra, nej det var den alltså inte. Jakob Eklund var fortfarande med, men nu var han inte längre arg snut utan i stället befann han sig i livvaktsbranschen och trots vissa lovvärda ansatser så fick regissören Anders Nilsson aldrig den nödvändiga snurren på den här lite väl krystade historien. Dags nu för installation nummer tre och, enligt uppgift, finalen i berättelsen om Johan Falk. I Den tredje vågen är han vare sig polis eller livvakt utan självvalt arbetslös. Helst av allt vill han bara bo ute på landet med sin nya familj, där flickvännen Marie Richardson väntar barn, och bara ta det mycket lugnt. Men det var det väl ändå inte så många som trodde att han skulle få? I stället hamnar Johan Falk i hetluften ute i det nya EU-Europa och drabbar samman med skrupelfria brottslingar inom olika sektorer, som tjänar skyhöga summor när de gamla gränserna börjar suddas ut och som är beredda till exakt vad som helst för att skydda sina revir, sina insatser och sina egna investeringar. Här spelar handlingen mellan exempelvis Haag och München och det föreligger en hög dokumentarisk känsla i samspelet mellan moraliskt expansiva banktjänstemän, säkerhetsmän med rymliga samveten och andra typer av representanter för den nya och ständigt lika fantasifulla kriminaliteten. Regissören Anders Nilsson, som också är medskyldig till filmens manus, har bra känsla för actiondetaljerna och har förlagt en hel del av handlingen till regntung nattetid. Det är mycket bilkörning och det är ännu mera samtalande i mobiltelefoner. Liksom TV-serien 24 hade den här filmen varit en omöjlighet för bara ett drygt decennium sedan. På grund av att mobiltelefonerna då helt enkelt inte var lika frekventa som vad de är nu. Det lär vara så att Den tredje vågen med sina 37 miljoner i inspelningskostnader, är den dyraste svenska filmen någonsin. Det man kan kommentera där är att man i alla fall har fått mycket och trovärdig action för pengarna. Däremot är dialogerna betydligt kryckigare och stundtals känns det inte ens som om skådespelarna som har att uttala klyschorna i fråga, orkar mobilisera mera än ett väldigt pliktskyldigt intresse för dem. Angående skådespelarstandarden så förblir jag imponerad av Jakob Eklunds väldigt kontrollerade karisma och hans fullständigt självklara agerande, i rollen som den kantige Johan Falk. Svensk actionfilm har sällan känts fullt så trovärdig som den gör när Eklund förekommer i intrigen. Han skulle när som helst kunna exporteras till Hollywood och det med hedern i behåll också. Marie Richardson är mera tveksam och otydlig i sin roll, men Irina Björklund är sensationell som bankirhustrun som får nog av makens skumraskaffärer och i rollerna som två erfarna säkerhetsmän tillför engelsmännen Nicholas Farrell och Ben Pullen säreget mycket styrka till filmens helhet. Vi känner igen dem bägge två från otaliga TV-serier och speciellt Pullen, med ett ansikte påminnande om köttfärs som någon har stampat på, är oändligt bra här. Och visst håller sig spänningen också på en så hög nivå i Den tredje vågen att man helt besvärsfritt tar sig igenom filmen, från start till målsnöre. Så värst mycket säkrare och bitsk svensk action än just så här ? kan man nog ändå inte riktigt bara begära.