Jag bor i en trästuga från 1960-talet på andra sidan älven. På 1940-talet inhyste det närliggande hotellets huvudbyggnad lastbilschaufförer som skulle genomföra den tidskrävande passagen mellan Finland och Sverige. Numera sker förflyttningen till ett annat land med ett snabbt tryck med gasfoten.
Här uppe vid Tornedalens norra utpost korsar svensk, finsk, norsk och samisk kultur spår. Här tar Europavägarna slut – eller börjar – och så här års lyser midnattssolen oavbrutet upp den fysiska gränsen: den brett flödande Muonioälven.
Med sina omkring 300 fasta invånare är Karesuando knappast en metropol. Men på grund av sin plats på kartan överträffar genomflödet av resenärer vida det som en genomsnittlig småort av samma storlek har.
På motsvarande sätt överstiger besöksantalet för tredagarsfestivalen Dansklacken på Dosan antalet lokalinvånare med marginal. Bara under avslutningskvällen i lördags fanns omkring 500 personer inne på festivalområdet – beläget i och utanför Dosan, en träinredd festlokal med prägel från flydda årtionden.
Dansklacken startades för tre år sedan av ett gäng, med rötterna i Karesuando, som tyckte att ett livemusikarrangemang borde ersätta den årliga sommarmarknaden, som då gick i graven.
Med en budget på runt en halv miljon kronor, bidragsgivare som Sametinget och Kiruna kommun och ett femtiotal ideellt engagerade under en veckas tid, upplevs det som att Dansklacken redan framstår som naturlig och etablerad samlingspunkt under de ljusa nätterna. Att sommarmarknaden dessutom återuppstod av bara farten gör att det är mycket människor och fordon i rörelse, när jag i lördagseftermiddagens ihållande regn kör längs Karesuandos huvudgata.
Artistutbudet följer en medveten linje. Det geografiska läget mitt emellan språk- och landsregioner gör att svenska, finska, samiska och engelska hörs från scenen. På lördagskvällen blandas svenskspråkiga och samiska akter.
Kvintetten Norra Revirets Kenttemperament (symptomatiskt nog kör de ett par Kentcovers) följs upp av Ingá-Máret Gaup-Juusos jojk till förinspelade bakgrunder (roligare blir det när hon visar sina jojkskills i kortare a cappella-stycken) och Höstorkesterns vispop-progg-bluesiga mix med gruvbolagskritik och norrländska medborgargarden.
När jag till slut vänder ansiktet i riktning mot himlen över älven – efter att de tungt folk- och jojkrockande veteranerna i samiska bandet Sančuari avslutat sina två set vid halvtretiden – är solen fortfarande uppe, efter att aldrig ha gått ner.
Känslan av att ha kört norrut i många mil, och därefter hamna i den här perifera platsens generösa ljus, är en betydande del av festivalupplevelsen – i kombination med arrangörsledets uppenbara vilja att få saker att hända.
Och det är som om både banden och besökarna anammar denna anda: de verkar plocka det bästa ur platsens och situationens möjligheter.