Evert Lundquist utan skyddskostym

De som känner till Evert Lundquist ser honom ofta som en ljusets och evighetens gestaltare. Längst in i utställningen strålar också en målning föreställande en rosaklädd flicka i starkt gult ljus. Den är gjord 1983 av en konstnär som höll på att bli blind och stämmer väl överens med den traditionella uppfattningen om den tweedklädde piprökare som på 1950-talet blev utnämnd till "svensk mästare i måleri". Med den målningen borträknad framstår Evert Lundquist i Modernas utställning som en långt mer komplex konstnär, ofta med en mörk färgskala. Enligt Fredrik Liew, kurator, tillika intendent på museet, beror det inte bara på urvalet av målningar. En reaktion på utställningens vernissagekort får illustrera. På kortet finns Lundquists Yxan, en kraftfull och mörk målning i djupa lila och rosa nyanser. - Omedelbart efter att vi skickat ut korten ringde en gammal elev till Lundquist och sade att det måste ha blivit schabbel på tryckeriet för så där målade inte Ludde. Då blev det så tydligt för mig att det finns en starkt förhärskande bild av vem han var och hur han målade, och att väldigt lite av det går tillbaka på måleriet, på hur målningarna verkligen ser ut. Tweed, hatt och pipa
För sin samtid var Evert Lundquist den propre, borgerlige konstnären i tredelad kostym och hatt. Han hade ateljé på Drottningholm och var professor på Kungliga Konsthögskolan. Mindre känt var att han privat också genomgick depressioner och svåra motgångar. En av hans söner försvann spårlöst, 18 år gammal, när han var på väg till Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Borgerlig markör
Lundquist lade stor vikt vid hur han framställdes offentligt, men också vid hur hans konst uppfattades. Redan fem år efter debuten började han göra detaljerade anteckningar som skulle ligga till grund för den kommande självbiografin. Enligt Fredrik Liew gjorde han sig själv till den givne auktoriteten när det gällde hur hans målningar skulle förstås. - Han var narcissistisk och nervös för hur han skulle tolkas. Jag tror att han var dubbel. Jag tror att han tyckte det var härligt att leva ut all ambivalens och alla inre stridigheter genom sitt måleri, men jag tror också att han var oerhört nervös över att ge en bild utåt där han inte hade total kontroll, där han var utlämnad. På krogen men också ensam i ateljén bröt sig Lundquist ut ur den myspysiga borgerligheten, skrev en gång kollegan Torsten Andersson. Det vildsinta måleriet inhägnades av tjocka guldramar, även dessa en borgerlig identitetsmarkör, enligt Fredrik Liew som låtit ta bort dem. - Tidigare har Lundquists måleri kommit med ett slags skyddspapper, det vi försöker göra är att vara alldeles uppriktiga med det vi ser. Plötsligt framträder en målare som är otroligt intressant med alla de här motstridigheterna. Motivet kom sist
Karakteristiskt för Lundquists måleri är de tjocka färglagren. Tidigt övergav han det traditionella sättet att utgå från ett motiv och sedan låta måleriet ta över. I stället började han i ett lager-på-lager-måleri som Fredrik Liew beskriver som ibland burdust, till och med sörjigt men framför allt radikalt och öppet. Motiven, ofta enkla, lade Lundquist på allra sist, på toppen. - De var ett alibi för att tillåta sig det här mer spretiga måleriet, säger Fredrik Liew som ser stora likheter mellan Lundquists feta färglager och Giacomettis smala gubbar. En skalade av, den andre lade på. Men båda konstnärerna frätte bort och reducerade sina motiv. De blev upplösta och hela tiden i rörelse. Med sin utställning hoppas Fredrik Liew att en ny generation ska hitta fram till "en av våra bästa målare". - Vi lever i en tid då allt är medierat. Oerhörda mängder information omger oss som ett ständigt flux. Jag tror det givit upphov till en längtan också bland yngre något med riktig närvaro och taktilitet. Måleriet är konstigt nog ett perfekt medium för vår tid.

Evert Lundquist utan skyddskostym

När Moderna museet ställer ut Evert Lundquist är målningarna befriade från sina tunga guldramar. Tanken är att lyfta fram ett motstridigt, radikalt men också högaktuellt måleri.