Krönika
Det var en befrielse för mig, för inne i stan fanns bara hus och asfalt där vi bodde förutom på Flora kulle.
Skogsområdena på Bergviken blev nu min barndoms bädd och de viktigaste platserna i mitt liv. Tallrötterna slingade sig som åderbråck över stigarna och vi byggde kojor, jagade ekorrar, täljde spjut och lekte tills vi var utsvultna. Mamma blåste förgäves i visselpipan genom köksfönstret för att få mig hem till maten.
Som liten hade jag länge drömt om att flytta till Afrika. Där skulle jag bo i en hydda bland träden som min idol Tarzan. En gång planerades detta mer noggrant tillsammans med min tremänning Katarina och vi packade en väska. Men det blev dessa skogsdungar som blev min afrikanska djungel där jag svingade mig mellan lianerna och brottades med lejon. Kanalen mellan Björkskatafjärden och Skurholmsfjärden blev den smala flod där vi drog upp stora glänsande fiskar och ständigt fick se upp för pirayor, boaormar och alligatorer.
Närmast mitt hem var den lilla skogsdunge som låg tvärs över Gymnasievägen, den döptes till Lillskogen. Detta lilla område med tallar på Midskogsskolans område kunde naturligtvis inte kallas en skog. Icke desto mindre blev det min första kontakt med det vilda som jag utforskade som sexåring under mammas allvarliga förmaningar om att aldrig ta emot godis från främmande farbröder.
Det var där vi en dag hittade luffaren. Han låg i blåbärsriset nära infarten till Midskogsskolan och vilade. Lång, bar en grå rock och hade ett knyte med sig. Vi var några barn som samlades kring honom då han varken luktade sprit, bjöd på godis eller såg farlig ut. Snarare bara trött. Han satte sig upp, lutade sig mot en tall och svarade på våra nyfikna frågor, men var fåordig.
Det blev ett minne som etsade sig fast. Att träffa en vuxen människa som hade valt ett helt annat liv, i den mån han nu hade valt. Att det fanns någonting mellan djurens vilda liv i skogen och människornas civiliserade liv med arbete, skola och TV-apparaten. Det hade vi inte upplevt tidigare. Nu fanns det tydligen de som levde mitt emellan. En ny dimension och fenomenet utökade också vårt ordförråd: luffare.
Luffarnas tid i Sverige var för länge sedan över, de flesta försvann efter andra världskriget. Men det fanns kanske en glesnande skara eftersläntrare. Kanske var han en av dem, en av de allra sista.
