Ett drama av kyla och passion

Den kungliga hallen är kal, det rutiga stengolvet polerat, pelarna bastanta, ljuset kallt och något dunkelt. En svag rök omger rummet, i bakgrunden epoktrogen musik, kanske finns det umgänge och skratt någon annanstans på slottet.

8 april 2018 13:33

Men det är i det kala rummet allt utspelas. Och Linda Wincent som konungaflickan instängd i sin ödslighet, löser den utmanande uppgiften med pondus. Hon har ärvt sin tron i det kalla men växande riket i norr och en alls inte given väg till makt och välgång. Krigarkungen, förlagan är Gustav II Adolf, har stupat och hans hov, med egna intressen att förvalta, ska nu oväntat hantera en flicka. En blivande drottning som förväntas bära ståtliga frisyer och föda en hel hög av levande, dödfödda, födda och snart döda barn. Och hålla käften.

Konungaflickan vägrar detta. ”Naturen förstör kvinnan. Kvinnor lever som fladdermöss eller ugglor eller slavar och de föder barn som djur och dör som maskar”, säger hon i pjäsen. Hon blir krånglig för hovet. Ständigt läsande och lynnig avrättar hon med vänster hand och hanterar kärlek och vänskap ovarsamt med den andra. Hon är kung. Hon är drottning, kanske suverän. Hon vill och kan bestämma. Hon abdikerar.

I Sara Stridsbergs drama hör kyla och passion ihop. Tillsammans med skådespelarna och skaparna av scenografi, kostym och ljus, har regissören Anna Azcárate förvaltat den intentionen väl. Breskys koregografi gör allas rörelser stringenta. Här fladdrar inte någons personliga hand, här har varje steg betydelse. Det är vackert och också det lite kallt. Rollen Makten har en sval välstruken sida, Peter Perski, och en smutsigt liderlig, Gustav Ekman Mellbin. Vi ser dem alltid tillsammans. Kungen är en frånvarande, peppande far och drottningmodern Maria Eleonora, en upprättad kvinna. Även hon utmanar hovet, hon har ”hetsat makten som en galen Markatta”, säger kungen och gillar. Margareta Gudmundson, tillbaka på scenen, ger henne integritet.

De båda är konungaflickans förebilder. Hon är både kung och drottning. Och följaktligen är Linda Wincent både passion och kyla i samma kropp. Hon är ung kvinna i moderiktiga kjolar, ett litet barn, en ung människa i byxor. Hållningen är stolt, utled, nonchalant, sällan ömsint, ibland utmattad. Är hon en anomali? Skit samma. Det är närmast omöjligt att leva i en tilldelad roll om du är övertygad om att du kan välja din väg - och att du har förmågan att också skapa den. Det visar konungaflickan, Sara Stridsberg och Norrbottensteatern i ”Dissekering av ett snöfall”. Utmana dig. Se den.

Dissekering av ett snöfall

av Sara Stridsberg

Regi: Anna Azcárate

Medverkande: Margareta Gudmundson, Jonas Hellman-Driessen, Gustav Ekman Mellbin, Linn Mildehav, Peter Perski, Mats Pontén, Maja Runeberg och Linda Wincent

Scenografi: Mona Knutsdotter

Kostym: Jasminda Asplund Blanco

Mask: Gemila Löfgren Roberts

Koreograf: Camilo Bresky

Ljussättare: Marcus Hagman

Ljud: UrbanWirén

Luleå, Norrbottensteatern, Scen 1. Premiär 7 april

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Regine Nordström