Midnattssolen i den ljusa sommarnatten var möjligen den största publikmagneten på Meänfestivaalis fredagskväll. Vädret var perfekt och Erkheikki-backen fick visa upp sina bästa sidor. Det var tydligt att festivalpubliken inte enbart var från Sverige, bland annat noterade jag att vissa talade franska.
Dragplåster nummer två uppträdde omkring klockan 23 – det var Calle Kristiansson som för tillfället kämpar allt han kan för att göra sig av med stämpeln "Idol 2:an". Trots ett idogt jobb att försöka undvika allt sådant som kan förknippas med TV 4-programmet kräver Pajala-publiken att få höra Walking in Memphis (Marc Cohn-covern som han uppträdde med i tv). När Kristianssons bluesiga band spelat klart låten ryter åskådarna "en gång till". Det ignorerar förstås gänget som fortsätter spela sin gungande bluesrock. Det märks att Kristiansson och hans band The Undervalleys spelar den musik de tror på i stället för att förställa sig inför Idol-fans. Den stora frågan är om den strategin fungerar i längden – det var nämligen påtagligt hur mycket större intresset var för hans Idol-covers än de egenhändigt skrivna låtarna. Kristiansson spelade i ungefär en timme. Trots att showen inte var överväldigande så var den trovärdig. Och bara det i sig är överraskande när en artist nyligen blev "Idol 2:a".
Strax före Kristiansson uppträdde Talonpoika Lalli, en hiphopartist från Rovaniemi. Texterna handlade om socialrealism – arbete, uteliv, problem och vardag (förutom en kärlekslåt "Mie ja sie" och en låt om att flyga rymdskepp). Det var uppfriskande att uppleva finsk hiphop, men Talonpoika Lallis scenshow var något statisk, trots att frontfigurens flickvän kompenserade med några dansnummer.
Efter lördagsmorgonens regnskurar är det ännu oklart om Meänfestivaalis dag två (på midsommardagen) blir en regnig katastrof eller ännu en trivsam kväll i Erkheikki.
- Hur bra festivalen blir beror extremt mycket på vädret, sa Jan Johansson, en av arrangörerna.