En orienterares dagbok

Det är någonting med orientering. Det handlar inte bara om gemenskapen. Eller om naturupplevelsen.

24 juli 2013 09:02

Det handlar om ett ständigt problemlösande, alltid nya utmaningar, suget efter att någon gång få uppleva känslan av springa det perfekta loppet. När löpningen stämmer, när man gör de smartaste vägvalen och inte bommar någon enda kontroll.

Till saken hör att du egentligen aldrig blir för gammal för sporten, det finns klasser med jämbördiga motståndare att konkurrera med så högt upp i åldrarna att du kan fortsätta tills du dör, eller åtminstone tills kroppen sätter stopp. Därför blir det den viktigaste fritidssysselsättningen livet ut för många löpare.

Orienterare som får barn försöker få dem lika intresserade. Ofta har de inget val när hela familjen åker ut på tävlingar i olika skogar helg efter helg.

En av alla inbitna orienterare som just nu springer O-ringen i Boden är Sverker Tirén, 68 år, journalist och författare till boken "Sluta med din förbannade idrott".

- Jag skrev den för att jag ville ta reda på om orienteringen var mitt livs räddning. Eller en återvändsgränd.

De första etapperna av O-ringen har gått riktigt bra för honom, konstaterar han, inte utan tillfredsställelse. Han springer för Stockholmsklubben Hellas, kom på tolfte plats första dagen och femtonde plats andra dagen av 127 deltagare i klassen H65. Orientering har han hållit på med i 55 år, men det var länge sedan han deltog i O-ringen.

- Det var en ingivelse jag fick. Jag var på väg upp till Abisko och kom på att jag ville stanna i Boden och springa. Jag behöver skingra tankarna efter att min sambo dog för tre månader sedan, berättar han.

Dagbok

Boken, som är hans skönlitterära debut, är skriven som en hemlig dagbok där dagboksförfattaren heter Torne och är – såklart – orienterare. Men hans dagbok är inte så hemlig som han tror. Hans fru Mona har upptäckt dokumentet med dagboksanteckningarna i datorn och insprängt mellan de kapitel som Torne skrivit finns kapitel av hustrun, där hon reflekterar över över makens nedskrivna tankar, deras gemensamma liv, deras ofullkomliga relation.

- Jag tror att de flesta orienterare överdoserar. Sporten blir som en drog. Just problemlösningen – att läsa kartan och hitta kontrollerna – kan bli som en flykt från dina verkliga problem.

Karaktärerna i boken är fiktiva, men Torne bär flera av romanförfattarens drag, förklarar Sverker Tirén. Mycket är egentligen självbiografiskt.

Förutom att båda är orienterare, lider de av två allvarliga sjukdomar. Prostatacancer och bipolär sjukdom. Framförallt är det depressionerna Torne brottas med.

Det finns flera teman i boken. Orientering, självklart, men också fusk, svek, sjukdom, åldrande, död och separationer.

- Det är inte så lätt att fuska i orientering, så där fick jag tänka till ganska länge, berättar han.

Fusket i sin tur leder till frågeställningar om religion, nåd och förlåtelse.

- Det kan ju låta tungt, men det finns också humor i det. Så är det i alla fall för mig. Att berätta om sina missöden, skriva om dem, och göra det med precision, gör att det uppstår en viss komik redan i själva iakttagelsen och jag tror att även andra kan uppfatta den.

Han hoppas nå en publik både innanför och utanför orienteringskretsar.

Slutsats?

Och vad blev slutsatsen – är orienteringen din räddning eller en återvändsgränd?

- Jag vet inte. Kanske både ock. Och även om det är en återvändsgränd är det en ganska trivsam sådan.

Några planer på att lägga av har han hur som helst inte.

- Jag vet inte hur lång tid jag har kvar, då jag ju lider av spridd prostatacancer. Tre år är det senaste budet. Men jag siktar på att leva tills jag får tävla i klassen H80. Det skulle vara storstilat.

Fakta | Släkten Tirén

Båda Sverker Tiréns föräldrar kommer från Norrbotten. Mamman från knapra förhållanden i Tornedalen, pappan från en konstnärssläkt ursprungligen från Jämtland, men uppflyttad till Boden. Hans farfar, konstnären Karl Tirén, lät bygga en stuga i Abisko och när en av hans döttrar dog, endast fem år gammal, lät han begrava henne på Nuoljas sluttning, en liten bit från stugan. År 1909 inrättades nationalparken och länsstyrelsen ville egentligen riva stugan. Men eftersom gravplatsen låg på området blev det ett starkt argument för att stugan skulle få stå kvar.

Fem av Sverker Tiréns släktingar, däribland hans farfar, ligger begravda på den lilla gravplatsen.

Nu är det Sverker Tirén och hans syskon som har stugan och det är dit han är på väg, så snart O-ringen är slut.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ulrika Vallgårda