I centrum för alltihop står en musiker med rötterna i Luleå och bandet Breach som valt att dölja sin identitet bakom ett maskerat alias vid namn The Cuckoo – eller Göken för att prata svenska.
– Jag har varit Kiss-fan sedan fem års ålder och är själv svag för den typen av artister. Sedan kan jag ju också gömma mig bakom masken och göra vad jag vill. Det är rätt många som tror att det är Tomas (Liljedahl, kollega från Breach), så jag kan ju alltid skylla på honom om musiken inte skulle falla folk i smaken.
Maskerna och den suggestiva bildvärld som ledsagar musiken är visuellt slående.
– Maskdesignen har jag haft med mig sedan jag var liten. Namnet The Cuckoo snodde jag från serietidningen Sandman.
Vem denna gök är överlåter han dock helst till dig och mig att avgöra.
– Det är roligare om man som lyssnare får bilda sig en egen uppfattning om vem The Cuckoo är. Roligare för mig i alla fall.
Om bandet visuellt omger sig med en mörk och skräckfilmsliknande dekor, så har musiken desto större spännvidd – en avantgardistisk och framåtblickande metal med inslag av allt från industri och ambient till konstmusik. Och svärtan bottnar i mer än det rent estetiska.
– Jag har diagnosen dystymi, kronisk nedstämdhet, och mår inte alltid så bra. Genom musiken kan jag uttrycka saker som är svåra att uttrycka med ord. Eller helt enkelt få ur mig vissa känslor.
Musiken växer fram i hemmastudion på Kungsholmen i Stockholm.
– Jag brukar spela in när jag sitter och slöspelar. Sedan lyssnar jag igenom det och ser om det finns något att bygga vidare på.
Bland Terra Tenebrosas musikaliska inspirationskällor märks bland annat Alice Cooper och The Cure.
– Jag är imponerad av The Cures Robert Smith. Han kan bygga en tio minuter lång låt på i princip bara två ackord. Alice Cooper lekte rätt mycket med rösten, så röstmanipulationerna har jag fått därifrån och från skräckfilmen ”Evil Dead”.
I motsats till recensenterna är han inte särskilt nöjd med två första skivorna.
– ”The Tunnels” tycker jag blev onödigt monoton. Och när vi spelade in ”The Purging” hade jag i åtanke att låtarna skulle spelas live, så jag var tvungen att lägga band på mig själv.
Hänsyn han inte behöver ta i fortsättningen.
– Nej, vi kommer inte att spela live mer. Dels vill jag inte stå och spexa i en mask som 40-åring. Sedan kräver musiken en massa datorer som tar lång tid att rigga. Jag fick sköta tekniken kring samplingarna och sången med hjälp av pedaler. Det var mycket som kunde gå fel, så det blev för stressigt för mig och de andra bandmedlemmarna.
Från att ha varit ett band under de två första skivorna spelade The Cuckoo in senaste ”The Reverses” på egen hand.
– Med undantag av några gästinhopp släppte jag inte in de andra. Inspelningen ägde rum under det första året efter min mors död så det som hörs på skivan är min sorgeprocess.
Skivans kanske starkaste spår och The Cuckoos egen favorit, avslutande ”Fire Dances”, klockar in på hela 17 minuter. Faktum är att den kunde varit ännu längre. De flesta av oss som hört originalversionens drygt fyra minuter långa coda – en passage intimt förknippad med moderns död där The Cuckoo för ett ögonblick sänker garden och antar mänskligare proportioner – tycker nog det är synd att den inte finns med på skivan.
– Jag har konstnärlig frihet, men skivbolaget bombarderade mig med en massa anledningar varför jag skulle ta bort det. Det kom fem mail om dagen så till slut tyckte jag att det var enklare att kapa slutet.
När Breach i kölvattnet av ”Kollapse” (hans eget favoritalbum bland alla skivor han spelat på) upphörde som band var det inte mycket som talade för en musikalisk fortsättning för The Cuckoo.
– Jag ville bara lägga ner allt. Jag sålde förstärkare och instrument. Men det är en kronisk klåda. Jag måste spela.
Om en återförening skulle bli aktuell skulle han tacka ja.
– Ja, det hade jag gjort. Det är otroligt roligt att spela Breachlåtarna på scen. Men i så fall skulle jag nog gärna se att vi gjorde en ny skiva.
Tillsvidare är det dock Terra Tenebrosa som gäller. The Cuckoo har redan spelat in två nya låtar och räknar med ett skivsläpp under 2017.
– Det är två långa låtar, så ena sidan är klar. Hur de låter? Den ena låter faktiskt lite som... Breach!