White Birches består av Fredrik ”mannen med 2000 synthar” Jonasson och Bodenbördiga sångerskan Jenny Gabrielsson Mare. De har tidigare släppt album var för sig, Fredrik under namnet Silencio Stampa och Jenny under sitt eget namn. Men sedan 2013 gör de tillsammans mörk, suggestiv och majestätisk electronica med inslag av gitarr och piano.
Inledande ”Hunting” känns som en mer tillbakalutad avlägsen kusin till Depeche Modes ”Everything Counts”. Och inledningen av ”Rebel Heart” hade fungerat klockrent som soundtrack till valfri italiensk zombierulle, innan bländande 80-tals synthar och Jenny Gabrielsson Mares sång tar den i en annan på samma gång smygande och majestätisk riktning, men hela tiden med ”zombiepulsen” som ryggrad. Tillsammans utgör de två låtarna en solid start på albumet.
Men ”Dark Waters” absoluta höjdpunkt kommer tre låtar in. ”You Will Find A Fire” har en klockren melodi som utstrålar både mörker och hopp. Och framför allt sätter den sig på hjärnan direkt. På något sätt känns det som jag hört låten förut, men det är jag ganska säker på att jag inte har. En något oväntad ackordväxling i refrängen tar hela skutan till ytterligare nya höjder. Är det någon låt på ”Dark Waters” som kommer sätta bollen i rullning på riktigt för White Birches så är det ”You Will Find A Fire”. Jag blir förvånad om vi inte kommer få höra mer av den här låten framöver.
”Here It Comes” tar ner tempot med piano och en olycksbådande kör som för tankarna till Fleet Foxes, innan den pulserar igång med hjälp av synthar som ännu en gång påminner mig om gamla risiga 70-tals skräckisar, i allra högsta grad i positiv bemärkelse.
Albumets enda riktiga snesteg är näst sista spåret ”We’re Gonna Fall” som pryds av en bas som låter som något Backstreet Boys hade kunnat använda sig av i mitten av 90-talet. Den ger mig bokstavligt talat rysningar av obehag och blodisande flashbacks till 1996 när man bänkad framför MTV tvingades plåga sig igenom oändliga videor med diverse pojkband och halvkassa låtsasgangsterappare (typ Luniz, om någon minns dem) för att få njuta av tre minuter Nirvana. Det är synd, för ”We’re Gonna Fall” har plattans kanske hookigaste refräng, men verserna gör att det blir svårt att ta låten på allvar.
På det stora hela är ”Dark Waters” en väldigt stark debut som lovar gott inför framtiden. De sista tre-fyra spåren når inte upp till samma höga nivå som plattan inledningsvis utlovar och det blir därmed lite segdraget mot slutet. Men med en urstark början och framför allt ”You Will Find A Fire” finns det ingen som helst anledning att inte ge ”Dark Waters” en chans.