Låtarna är inspelade i samarbete med bland andra gitarristen Ola Gustafsson och pianisten Ida Sandlund. Ola Gustafsson har tidigare spelat med namn som Lars Winnerbäck och Ulf Lundell, två artister vars skuggor vilar tungt över samtliga av skivans fyra spår. Inledande ”Mjölkuddens Centrum” dundrar igång som en inte helt avlägsen svensk kusin till Springsteens ”Born To Run”.
Det är en drivig låt om uppväxten på Mjölkudden i Luleå, där Widman lyckats få in en snyggt nostalgisk känsla i både text och musik. Erik G. Widman har en rå och oslipad röst som här och där ligger farligt nära att slå över i någon slags brölsång. Men han lyckas manövrera sig igenom låten oskadd, med ett bitvis haltande textförfattande som enda farthinder.
”Hem Till Dig” börjar som en 80-talsdoftande ballad. En nostalgisk kärleksförklaring till en gammal kärlek. Och inledningsvis är det här skivans starkaste spår. Tyvärr lyckas en allt för taggig refräng totalt döda stämningen som byggts upp i versen.
”Vart Tog All Åren Vägen” låter som om Hellacopters och Ulf Lundell slagit sina påsar ihop och gjort en pop-rock dänga tillsammans. Texten bjuder, som titeln antyder, på ännu en släng nostalgi över svunna tider och lyckas aldrig riktigt lyfta låten.
Avslutande ”Sov Så Gott” är plattans lugnaste spår, med snygg steelgitarr av Ola Gustafsson. En country-doftande ballad skriven till ett barn eller en käresta, något oklart vilket. För första gången på plattan håller Widman tillbaka på sången, och resultatet är riktigt behagligt.
Låt för låt är "Mjölkuddens Centrum" helt ok, varken mer eller mindre. Men som helhet är den inte riktigt tillfredställande. Nostalgikern Erik G. Widman känns totalt ofarlig när han minns tillbaka till tiden då Mjölkudden hade ”post och affär” eller undrar vart alla åren tog vägen till tonerna av lagom distade gitarrer.
Det här känns mest som hurtig feelgood-nostalgi utan någon som helst svärta, vilket låtarna nog hade mått bra av. Det tänder aldrig till varken text- eller musikmässigt och Erik G. Widman lyckas därmed inte heller lämna några djupare avtryck.
Jag hade velat ge den här plattan betyget 2,5. Men jag gillar Erik G. Widmans röst, tack vare den känns det som att han ändå har en viss potential. Och den här sortens musik har onekligen en bred publik, så jag rundar upp betyget till en trea.