LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
När undertecknad pratade med Dennis Kalla inför släppet av ”The Ones That Matter” berättade han att den innehöll mindre gitarrer än tidigare. Men rent soundmässigt tycker jag inte materialet på ”The Ones That Matter” skiljer sig så mycket från äldre låtar som ”Good Night Bad Morning” eller ”On My Skin”, men avsaknaden av Kallas gitarrstrummande är heller ingenting man saknar. Överhuvudtaget känns ”The Ones that Matter” proffsigare än något annat Kirunasonen tidigare släppts ifrån sig.
Låtmässigt finns det mycket att anmärka på. Inledande ”Get Hurt” är den klart starkaste stunden på EP:n. Med en samtidigt luftig och klaustrofobisk ljudbild och Kallas röst tätt tätt inpå lyckas den gripa tag direkt och hålla en kvar i hela sina fyra minuter och 20 sekunder. Att den dessutom har en riktigt bra text gör inte saken sämre.
”Crack Your Skull” släpptes som singel redan i april och jag ska erkänna att jag blev en smula besviken när jag insåg att den även var en av bara tre låtar på ”The Ones That Matter”. Inte för att det är en dålig låt, tvärtom, men jag kan inte låta bli att tycka att Dennis Kalla är lite snål som inte ger oss tre helt nya låtar. Nåväl. ”Crack Your Skull” är en duett med The Strongest Man Who Ever Lived (som Dennis Kalla i intervjuer inte velat avslöja mer om än att hon kommer från Göteborg). Verser och refränger särskiljs genom skillnader i intensitet snarare än något annat, och det fungerar riktigt bra.
Dennis Kalla har tidigare jämförts med Conor Oberst (Bright Eyes), och även om ”Crack Your Skull” inte hade känts helt malplacerad på ”I’m Wide Awake, It’s Morning” så vandrar mina tankar oftare till Jeff Buckley. Framför allt i ”Get Hurt” och avslutande ”What I Need” är det något, både sång- och soundmässigt, som minner om den drunknade singer-songwritern, om än i modern tappning. Och det är definitivt inget dåligt.
Men, jämförelser hit och jämförelser dit, i slutändan låter altting fortfarande som Dennis Kalla, rätt och slätt. "What I Need" rundar av alltihop på ett föredömligt sätt, den är både drömsk och drivande och det är faktiskt en ganska passande beskrivning av EP:n som helhet.
Betyget blir en mycket stark tre, en sjua om vi hade haft en tiogradig betygsskala. Med ”The Ones That Matter” tar Dennis Kalla ett stadigt steg framåt utan att egentligen ändra så mycket i själva grundreceptet. Och varför skulle han göra det? Nu väntar vi bara på en fullängdare.