LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Med låtar som ”22”, ”Stockholm Brinner” och ”Allt Ska Försvinna” spelade sig Hurula för drygt två år sedan in på många årsbästalistor, och albumet "Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För" nämndes inte sällan i samma mening som orden "bästa svenska debuten någonsin".
Och några liknande klockrena poprockrökare som de förstlingsverket bjöd på finns med den här gången också. Samtliga av de tre på förhand släppta singlarna, ”Ont Som Jag”, ”Ny Drog” och ”Sand”, placerar sig direkt bland det bästa Hurula skrivit.
Men ”Vapen Till Dom Hopplösa” är ingen hitkavalkad på samma sätt som föregångaren, åtminstone inte vid en första anblick, och det är däri mycket av albumets styrka ligger.
Euforin som genomsyrade debuten (åtminstone musikaliskt) lyser allt som oftast med sin frånvaro och är ersatt med en slags ”comedown”-känsla, utan att för den sakens skull dra ner på tempot.
De tre instrumentala spåren, ”Rundgång”, ”Till Slut…” och titelspåret sätter stämningen. Och då speciellt det sistnämnda, en tydlig passning till Ulf Dagebys ”Gallret” från ”Ett Anständigt Liv”.
Och det är där, i den kalla och skitiga ”Ett Anständigt Liv”-verkligheten, som mycket av ”Vapen Till Dom Hopplösa” befinner sig.
Många av spåren behöver både en och tre lyssningar innan melodierna börjar snirkla sig in i medvetandet på allvar. Men när de väl gjort det så sitter de där.
Efter några lyssningar har låtar som ”Helvete Här” och ”Åtta Trappor” utkristalliserat sig som två av plattans allra starkaste spår.
”Vapen till Dom Hopplösa” brinner saktare än debuten, men lågan är desto hetare. En låt som ”Undergången Med Dig” passerar relativt obemärkt de första lyssningarna, men några dagar senare kommer jag på mig själv med att gå och nynna på den, och sådana låtar brukar ha en tendens att hålla med tiden.
Det här är ett kontrastrikt album. Verkligheten är kallare och gitarrerna är skitigare än förut, samtidigt som många av låtarna har pyntats med keyboards och ibland nästan irriterande poppiga melodier. Det blir en snygg kontrast och funkar allt som oftast klockrent.
”Vapen till Dom Hopplösa” kanske inte är plattan som gör Hurula till nästa Håkan Hellström, och jag inbillar mig inte heller för en sekund att det varit upphovsmannens avsikt. Men det är ett album som sakta men säkert tar sig in i ens medvetande och växer sig större för varje lyssning.
En handfull rockpärlor klädda i ett ödesmättat mörker som dröjer sig kvar långt efter att rundgången lagt sig.