Jag älskar grunge. Grungen som kom ut på den tiden då banden själva inte ville kännas vid den nyligen instiftade genrebenämningen. Jag lade grunden till hela mitt musiklyssnande någon gång under 90-talets mitt och senare hälft. Soundgarden, Smashing Pumpkins, Pearl Jam och inte minst Nirvana gick varma både på stereon och i freestylen.
Jag vet inte om det hade med tidsandan eller med min egen ålder att göra, men det var något magiskt över att glömma verkligheten till tonerna av Alice Chains självbetitlade CD, med sitt gröna och lila omslag med en trebent hund på.
Senare kom Creed och Nickelback och en hel drös andra lallare och förstörde ordet grunge för alltid. Men det är en annan historia.
Downfalls frontfigur, låtskrivaren och gitarrist Annika Wolf beskriver bandets sound som ”post-grunge”. Men jag hade gärna tagit bort ordet ”post”. Här finns ingenting som tyder på att plattan är inspelad en enda sekund efter att Kurt Cobain checkade ut i april 1994.
Att lyssna på ”The Powers Within” är som att sätta sig i en tidsmaskin och åka 20 år tillbaka i tiden. Allt från bandnamnet och skivomslaget till riffen och melodierna fullkomligen skriker 90-tal, på både gott och ont. Tyvärr mestadels ont.
På "The Powers Within" medverkar, förutom Annika Wolf, sångerskan Lilian Bokestig och basisterna David Lindegren och Magnus Fredholm. Och allihop gör ett bra jobb. Låtarna på "The Powers Within" är onekligen snyggt och kompetent framförda. Men det första som slår mig när jag lyssnat ett varv är hur extremt tydliga influenserna är. I ”Hear Hear” bjuds det på ett fett Stone Temple Pilots-riff och Alice In Chains-stämmor. I introt till ”Rape” är det Pantera i sina lugnare stunder som dyker upp för mitt inre öga. På andra håll hörs ekon av Soundgarden.
Dessutom har Lilian Bokestig en röst som stundvis påminner om Alanis Morisette, vilket förhöjer hela 90-tals känslan ytterligare. ”Lightsarenotchanging” lutar lite mer åt metal än det övriga materialet, men håller sig samtidigt stadigt kvar inom tidsramen sent 80-/tidigt 90-tal.
Var det något som grunge-erans storheter inte snålade med när det begav sig så var det bra refränger, och det är något som Downfall tyvärr nästan helt och hållet saknar. Det, tillsammans med en brist på något som verkligen känns eget, blir i slutändan ingen bra kombination. Istället för retro eller någon slags grunge-revival så känns alltihop bara ospännande och gammalt. Det finns ingen anledning att lyssna på ”The Powers Within” istället för att dra på någon av förlagorna ”Dirt” eller ”Core”. Eller vad som helst med typ L7 om man är sugen på ”tjejgrunge”.
"The Powers Within" har för många svagheter för att kunna generera ett högre betyg än en svag tvåa. Men, jag gillar samtidigt det nonchalanta i att spela såhär ogenerat tidstypisk musik. Men i framtiden hoppas jag att Annika Wolf och hennes vapendragare lyckas hitta ett eget uttryck istället för att försöka efterlikna sina idoler.