”Basisten ser lite ut som Jimmy Page”. Det är den första tanken som slår mig när Zia – The Band uppenbarar sig på Bluestältets scen 30 minuter efter midnatt. Och det ska visa sig faktiskt inte vara helt missvisande. Det här gänget vet hur blues ska spelas. Eller bluesrock, med kraftig betoning på just rock. Hela det en timme långa setet doftar Led Zeppelin, Deep Purple och Allman Brothers. Det är rått, tajt och svettigt.
Basisten, som inte heter Jimmy Page utan Totte Wallgren, står för en drivande och stentung grund som sätter ribban direkt. Gitarristen Johan Johansson kanske inte ser ut som en gitarrhjälte, men han spelar som en. När han i slutet av Donny Hathaways ”I Love You MoreThanYou’llEverKnow” krämar av ett snyggt litet vibratosolo hinner jag inte mycket mer än tänka ”Ritchie Blackmore” innan bandet kastar sig in i en skoningslös ”Highway Star”. En dam framför mig håller för öronen och går därifrån. Det råder ingen tvekan om att det här är för bra för att hon utan risk för hjärtinfarkt ska kunna stå kvar.
Nä, men typ så bra är det. "Highway Star" är en ruskigt bra låt i original, och Zia- The Bands version ligger under omständigheterna, faktiskt, inte många snäpp efter.
Aftonens frontkvinna och givna huvudperson, som även fått namnge bandet, heter Zia Lindberg. Under kvällen hinner hon med att flertalet gånger visa att hon har både soul och power i pipan. Lägg därtill att hon är både karismatisk och underhållande så går det bara inte att förlora. Det bjuds på Bo Diddley, Deep Purple, Led Zeppelin, Stevie Wonder, Donny Hathaway, Coco Taylor och en hel massa annat. Och det blir inte tråkigt för en sekund. Zia Lindberg ylar som värsta bluesvargen och Johan Johansson bänder strängar som om livet hängde på det. Bandets version av Stevie Wonders ”HigherGround” har allt som ett annat bands såstolkning av densamma kvällen innan saknade. Det är såhär den ska spelas, annars kan man lika gärna strunta i det.
När de sista tonerna av ”Whole Lotta Love” ekar ut ganska exakt en timme efter att bandet klivit på scenen kan jag, faktiskt lite oväntat, konstatera att min tro på bluesrock i coverform har återställts. Tack för det.