Tvärtemot vad jag, kanske något fördomsfullt, väntade mig så låter bandet riktigt pigga. På debutalbumet The Art Of Losings nio spår hinner man med att avverka allt från indierock, blues och jazz till punk, glamrock och progg. Inledande Anytime känns som en hybrid mellan Popsicle och Sountrack Of Our Lives, medan Worn Out Lines börjar som 90-tals EMO och övergår till en refräng som påminner om både Talking Heads och The Replacements. Det är inte modernt men känns snarare snyggt retro än omodernt.
Bandet är inte rädda för att ta ut svängarna. Nästan 10 minuter långa Me And You And Me framstår som Wornouts egen Cortez The Killer, men tyvärr utan glöden som gör att Neil Youngs dänga orkar bära sin egen vikt. Runt femminuterssträcket börjar det kännas som att Wornouts för sin egen skulle borde ha börjat runda av. Detsamma gäller 18 (!!) minuter långa Smile. Det är en bra låt i sig, men det känns som man ska akta sig för att dra ut på saker och ting såhär länge om bandet man spelar i inte heter Yes. Å andra sidan ska erkännas av Wornouts faktiskt kommer väldigt nära att få det att funka. Men omkring åtta minuter in känns det som att de bra idéerna börjar sina. Motpolen till Smile heter Cindy, My Dear, en 47 sekunder lång punkdänga där bandet på något magiskt sätt lyckats med konststycket att göra en låt som låter som att den är både skriven och inspelad någon gång mellan 1978 och 1984.
Jag gillar skarpt att det blandas och ges utan att det tas någon som helst hänsyn till vad som passar ihop genremässigt. Jazz, punk och progg avlöser varandra, och på något sätt funkar det. Det gör att The Art Of Losing aldrig blir tråkig, trots några lite väl långa låtar. Man får även en ganska klar bild av hur medlemmarnas skivsamlingar ser ut efter att ha lyssnat igenom plattan.
Det finns några låtar som är mindre spännande, även om de är få. Take It Away låter som jag förväntade mig att det här skulle låta. Det är någon slags Zappa-influerad 80-tals blues som inte funkar på något plan. Här ersätts för första gången retro med bara rätt och slätt omodernt. Avslutande Elvis Has Left The Building känns också lite fantasilös. En tråkig avslutning på en annars spännande platta. Inledningsvis hade jag även lite problem med sången på några av låtarna, framför allt på första låten Anytime, men några genomlyssningar senare är det faktiskt ingenting jag tänker på längre.
Som en helhet fungerar The Art Of Losing förvånansvärt väl. Det märks att gubbarna i Wornouts haft kul när det gjort den här plattan, och den är onekligen kul att lyssna på också.