Det är det här jag gillar med Musikens Makt. Ena stunden står man nere på stranden och förtrollas av Amanda Bergman i Amasons underbara röst. Någon timme senare står man i gräset framför Galärenscenen och får trumhinnorna spräckta av Totalt Jävla Mörker. Och det utan att festivalen känns spretig.
Totalt Jävla Mörker bjuder på kängpunk med inslag av hardcore och black metal, kort och gott. Det är hårt, snabbt och brutalt. Musik som tilltalar reptilhjärnan snarare än hjärtat. Skelleftebandet lades på is efter att Fredrik Lindkvist, den ena av bandets två sångare, tillfälligt hoppade av 2010. Men nu är de tillbaka på banan igen och både Fredrik Lindkvist och hans mikrofonsvingande kollega Joakim ”Sylen” Staaf-Sylsjö är i toppform. Kvällen till ära har de dessutom förstärkning av supertrummisen tillika Lulebon Anton Nyström.
Att bandet spelar på Galärenscenen kom som en överraskning och kändes på förhand lite småcoolt. Men frågan är om de inte mått bättre av att spela på Potatiskällarens scen. Fast å andra sidan handlar det här inte om att någon ska må bra. ”Det råder begravningsstämning här. Det är exakt den känslan vi gillar” säger Joakim Staaf-Sylsjö en bit in i spelningen.
Vad han kan tänkas syfta på är att stora delar av publiken, några entusiaster längst fram undantagna, står blickstilla rakt upp och ner och glor (och mest stilla av alla står undertecknad, så jag är inte i position att klaga). Men Totalt Jävla Mörker kan sin grej och de gör den med bravur. Det är inte lugnt på scenen en sekund under hela spelningen, och på något sätt vill man bara ha mer ju längre det lider. Men jag tror att det hade kunnat bli bättre drag även framför scenen om publiken hade tvingast stå och trängas lite.
Efter 40 minuter bränner bandet av hiten (nåväl...) Kall Värld från 2007 års självbetitlade platta, sen är Musiken Makt slut för i år.
Musikaliskt bjuder inte Totalt Jävla Mörker på någon stor upplevelse, men det är en riktig jävla energiurladdning som fungerar helt perfekt som avslutningen på Norrbottens trevligaste musikfestival. Med risk för att göra bandmedlemmarna ledsna så måste jag säga att det här faktiskt var riktigt trevligt.