MaxidaMärak är svincool. Det räcker egentligen så för att sammanfatta hennes spelning i Stadsparken i Luleå denna kyliga lördagkväll i mitten av juni.
Hon inleder alltihop med 20 minuter jojk uppdelat på fyra eller fem låtar. Efter en stund glömmer jag bort att hålla räkningen, men det spelar hur som helst ingen roll. Från början är det lite häftigt, sen blir det segt. Därefter slår det över till att vara nästan hypnotiskt. ”Jojken är som att tonsätta en känsla” säger Maxida, och efter att ha lyssnat på det i en kvart börjar jag förstå vad hon menar.
Kontrasten till att sedan övergå till stenhård och blytung rap blir snudd på magisk. Och MaxidaMärak fullkomligt äger scenen. Hon kör sin egen grej och hon gör det jävligt bra. Efter en stund uppstår spontandans framför scenen som fler och fler ansluter till, och att resten av publiken (mig själv inräknad) sitter uppradade på bänkar som några andra gamla stofiler löser Maxida genom att helt enkelt ge sig ut bland bänkraderna. Kommer inte publiken till dig får du komma till publiken, liksom.
Att mixa jojk med rap på både svenska och engelska känns helt naturligt för MaxidaMärak. Och varför hon fått bli en av årets sommarpratare i P1 gör hon ganska klart i mellansnacken. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men oavsett vad hon pratar om så lyssnar man. Tyngre ämnen som kvinnomisshandel och näthat blandas med anekdoter om månen som kastar skuggor på snön, och alltihop känns lika relevant.
När en artist befinner sig helt ensam uppe på scenen kan det lätt kännas lite tomt, men inte när artisten i fråga är MaxidaMärak. Hade publiken, och här får jag givetvis själv ta på mig lite av skulden, varit mer med hade det här kunnat bli minst lika bra som Alaskas spelning på fredagen. Men MaxidaMäraks mäktiga framträdande hamnar ändå definitivt inte långt efter. Snyggt.