LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Det är inte fullsatt i Coop Arena, men det är tillräckligt med folk för att stämningen ska lyckas ta sig ändå upp till toppen av skalan. Men det hade kunnat börja bättre. Redan innan föreställning hunnit dra igång får publiken en liten kalldusch när en lapp på entrédörren meddelar att Yohio, det för den yngre delen av publiken (och det är en stor del) kanske mest kända ansiktet i ensemblen, i rollen som prinsen tvingats ställa in på grund av sjukdom. Mången ”neeej” hörs allt eftersom den trista nyheten sprider sig.
Men, när showen väl är igång känns det faktiskt inte som att det gör så mycket, och dagens inhoppare Anders Bertilsson (som i vanliga fall har en mindre roll som soldat) gör en strålande insats som den småflummige och lite tafatte prinsen.
I övrigt lämnar ”Snövit – The Musical” heller knappast någon besviken. Nanne Grönvall är perfekt i rollen som den elaka och självupptagna, men egentligen mest lite småroliga, drottningen. Gustav Mardelius bjuder i rollen som Häralden (i originaluppsättning spelad av Niclas Wahlgren) på föreställningens läskigaste inslag när han jagar Snövit med kniv och slutligen slaktar en hjort (utanför scenen, givetvis), och Kalle Rydberg är rolig som den godhjärtade men mesige kungen. Det känns som att jag skulle kunna skriva en utförlig recension av samtliga inblandades insatser, men låt oss nöja oss med att säga att alla gör ett riktigt bra jobb.
Det allra mesta känns igen från den klassiska Snövitsagan, men det finns även en del nyare inslag. Ett kul grepp är att samtliga av de sju dvärgarna heter Konrad, i grupp kallade "The Konrads", varav en är transperson med långt skägg, papiljotter i håret och klänning. Vid sidan av Ellen Bergström, som briljerar i rollen som Snövit både vad gäller sång och skådespeleri (även hon med en modern touch, hon undrar bland annat hur många följare ”The Konrads” har på Instagram, till publikens förtjusning), är det framför allt dvärgarna som stjäl showen med humor som fungerar för både barn och vuxna (slutar man egentligen någonsin tycka att pruttar är roliga?).
Musiken i showen är helt nyskriven, och visst kan man sakna att det inte bjuds på några av de klassiska låtarna, men å andra sidan verkar dvärgarnas dunka-dunka-partylåt vara den som går hem i särklass bäst hos publiken. Nanne Grönvalls drottning bjuder på några lite rockigare nummer, bland annat en som är misstänkt lik Alice Coopers ”Poison”, medan Snövit och prinsen står för de mer klassiska musikalnumren. Det är hög klass rakt igenom, och det känns med tanke på publikens medelålder föredömligt att många av musiknumren inte sträcker sig över mer än en minut eller två. Sammanslaget blir den en bra och trevlig mix där teater och musik samspelar på ett sätt som gör att varken det ena eller det andra tillåts ta över för mycket.
Allt detta i kombination med väldigt snygg scendekor som på ett effektivt sätt spelar med färger, gör att showens dryga 150 minuter (inklusive 20 minuters paus) flyger fram, och helt plötsligt står publiken upp och dansar och föreställningen är slut. Mina förhandsmisstankar om att två och en halv timme skulle vara i längsta laget för många av barnen i publiken besannas visserligen till viss del, sista halvtimmen märks det att det börjar krypa i benen lite här och där på läktarna. Men vad gör det om 100 år när allting kommer kring.