Rosh har inte hunnit särskilt långt in i karriären. Hennes debut EP ”Svart Diamant” släpptes för bara några månader sedan, till övervägande bra kritik. Hon har bland annat omnämnts som en av svensk hiphops nya stjärnor, vilket kanske säger mer om svensk hiphop än om Rosh.
För att sammanfatta Rosh runt 25 minuter långa framträdande med ett ord: nja. Det är en hel del som inte stämmer här. För det första är förutsättningarna givetvis inte ultimata. Vädret är minst sagt svajigt, inramningen i stadsparken är inte överdrivet peppande, och största delen av den glesa publiken sitter uppradade på träbänkar. Jag är ganska säker på att det här hade blivit bättre i någon form av klubbmiljö än utomhus. Men det haltar faktiskt en del rent musikaliskt också. Med radioanpassade (specifikt: P3-anpassade) beats, svaga refränger och ett ordflöde som aldrig tycks ta slut finns det ingenting som riktigt greppar tag. Upplägget att köra någon slags medleyvariant med typ en minut långa låtar är inte heller lysande.
Rosh verkar ha lagt ner hela sin själ i att fylla varenda sekund av musik med ord, det finns ingen luft i låtarna, och det blir jobbigt i längden. Dessutom är texterna inte de bästa. ”Drömmar låt dom döda/ambitioner fett höga/drömmar så höga att ingen kan röra/så mäktiga och stora att ingen kan förstöra”. Nä, det funkar inte, inte i en genre som KRÄVER att texterna är bra. Och att som 18-åring ägna sig åt tillbakablickande texter om att ”jag blev allting” känns i bästa fall naivt.
Rosh rappar kaxigt om ”kronan på min skalle”. Men kronan i fråga är snarare av det slaget man kan få med i ett Happy Meal på Donken än av guld. Men, som ett sista tillägg måste jag ändå säga att det helt klart finns potential här. Att Rosh kan rappa råder det ingen som helst tvekan om och lyckas hon bara slipa till en del grejer kan det här säkerligen bli riktigt bra. Men i dagsläget är det en ganska lång bit kvar till mål.