Redan innan allting drar igång märker man att det här är något helt annat än det Hamnfestivalen hittills erbjudit. Framför scenen, hängandes över kravallstaketet och skanderande ”Raised Fist”, står en svettig hockeykör med nävarna i vädret och väntar otåligt på ett band som de faktiskt på riktigt kan kalla sig fans av. Lycka till att hitta ens en sådan person på till exempel Tove Styrkes gig kvällen innan.
Det är så nära fullsatt som det kan bli framför en utomhusscen när bandet kliver på och kastar sig in i ”Sound Of The Republic”. Eld, rök, bomber, bara överkroppar och karatesparkar. Allt man på förhand förväntat sig hinner infrias innan första låten är över. Därefter bjuds det på utvalda bitar från samtliga av bandets fullängdare, med undantag för 2002 års ”Dedication”. Det spelas förvånansvärt lite från senaste plattan ”From The North”, bara tre låtar får plats i setet. Men vad gör det när resten av materialet inte direkt sviktar i kvalitet.
”Vi fortsätter på ett inslaget hardcorespår. Det är kanske inte alla som kan hänga med här” säger sångaren Alexander ”Alle” Hagman innan bandet bränner av 15 år gamla ”Running Man”. De svettiga vildarna längst fram svarar med att röja hårdare än någonsin. Egentligen spelar det inte så stor roll vilka låtar som spelas. Raised Fist går på ren råstyrka, och i slutändan blir spelningen mer en helhet än en samling enskilda låtar. En enda stenhård käftsmäll. Fast visst bränner det till lite extra ibland. Tidigare nämnda ”Running Man” inleds med vad som i det närmaste kan beskrivas som dödsmangel. Och avslutande ”Friends & Traitors” känns redan som en klassiker.
Raised Fist är ett strålande liveband, det är inget att diskutera. Inte ens den ganska trista inramning som sådana här stadsfestivaler har hindrar bandet från att göra ett strålande gig. 50 minuter efter att de första eldsflammorna slagit upp på scenen är det över. Och det är egentligen det enda som står ivägen för full pott. För första gången någonsin önskar man att Raised Fist var lite mer som Electric Banana Band, som spelade i en timme och en kvart tidigare under kvällen. Några låtar till hade ingen mått dåligt av. Men det sägs ju att man ska sluta när det är som roligast.