LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Ane Brun må vara kvällens stjärna, men det är snudd på att hon blir överglänst redan innan hon hunnit kliva på.
Fredagkvällens support Iiris Viljanen inleder med 25 minuter sång och klassiskt piano, och hon imponerar stort i all sin avskalade charm.
Den enda låten jag hört sedan tidigare är "Årstavikens Strand", som i livetappning visar sig vara ännu bättre än på skiva. Övrigt material hon framför kommer man gissningsvis kunna höra på det utlovade kommande albumet, vilket lovar minst sagt gott för framtiden.
Iiris Viljanen ömsom sjunger ömsom pratsjunger. Jag säger pratsjunger och inte rappar, det kanske är det sistnämnda som egentligen är den korrekta benämningen, men jag är osäker.
Emellanåt framstår hon som ett österbottniskt svar på Regina Spektor, om än med en väldigt egen twist.
Det är något underligt tilltalande med finlandssvenska i kombination med vardagliga texter om att köpa kakel på blocket och skratta i sömnen, och när Iiris Viljanen tackar för sig känner jag att hon gärna hade fått stanna kvar på scenen en stund till.
Efter lite omroddande kliver kvällens huvudperson Ane Brun på strax efter 20:00, i sällskap av ett fullt band, med inte mindre än två trummisar.
Inledande trissen i låtar från senaste albumet "When I'm Free" sätter tonen. Med hjälp av kontrabas, synth, fiol, pedal steel och ovan nämnda dubbeltrummisar blir en låt som "Hanging" både större och pampigare än i studioversion. På "Directions" imponerar basisten Dan Berglund med att lira funkbas på kontrabasen, och "Black Notebook" blir till en riktig liten poppärla med hjälp av lite generösare instrumentering än på albumet.
"You Lit My Fire" låter som om TLC och Bryan Ferry skulle ha gjort en låt tillsammans, och det är svårt att ha några invändningar mot.
Det märks att publiken älskar Ane Brun, de diggar, jublar och till och med dansar som sällan skådat i Stora Salen.
Själv kan jag tycka att det emellanåt musikaliskt blir lite stillastående, trots bra drag både på scenen i publiken. Låtar som "One" och "To Let Myself Go" är svåra, för att inte säga omöjliga, att göra någonting upphetsande av.
Kvällens höjdpunkt kommer ganska långt in i showen. Vackra norskspråkiga "Du Gråter Så Store Tåra", med akustisk gitarr och fiol, står helt i en klass för sig. Att Ane Brun inte gör fler låtar på modersmålet övergår mitt förstånd.
Som extranummer får vi bland annat finstämda Beyonce-covern "Halo" och "Still Waters", en av de starkare låtarna från senaste albumet.
Efter 90 minuter avslutas kalaset med stående ovationer och "Without You" med Harry Nilsson i högtalarna, och stämningen i Stora Salen kunde inte vara bättre.
Ane Brun bjuder på en varierad show där hon blandar och ger ut låtkatalogen. Det är genomgående bra och Ane Brun bjuder på en trevlig kväll och en både svängig och kompetent show, men trots det känns det som att de riktiga höjdpunkterna är lite för att det verkligen ska tända och till och bli något utöver det vanliga.
Oavsett om resten av publiken håller med mig eller ej kan vi nog i alla fall enas om att det finns betydligt sämre sätt att spendera en fredagkväll på.