En sak ska sägas direkt: Pitebandet In This Grey gör ett riktigt bra framträdande. Sångaren Tommy Eliasson kan onekligen sjunga och spelmässigt sitter allt precis där det ska. Ljudet är dessutom betydligt bättre än när Dia Psalma spelade en stund tidigare. Men tyvärr har jag stora problem med bandets sound.
”Schlagermetal” är den bästa benämningen jag kan komma på. In This Greys musik är så totalt ofarlig, radioanpassad och förutsägbar att det i sig nästan blir skrämmande. Det här är metal för folk som inte gillar metal.
”Ska vi köra nåt tungt kanske?” frågar Tommy Eliasson publiken. Men något tungt körs inte. Istället bjuds det på ungefär exakt samma sak som i alla andra låtar. Ett tufft riff, en soft vers och en allsångsvänlig refräng.
Det här är musik som säkert tilltalar många. Själv tycker jag att det bara är mesigt. Men jag kan mycket väl tänka mig att det här kan slå, In This Grey är inte ett dugg sämre än till exempel Takida.
I en intervju med Duo Nöje tidigare i år berättade bandet att de medvetet breddat sitt sound. Men, sorry In This Grey, det här är rock utan själ.
Någon ljusglimt finns det visserligen om man letar. Gitarristen Micke Hedenström river av några riktigt feta solon, vilket känns som en fräsch touch i ett annars ganska ofräscht sound.
Som sagt, framträdandet är rakt igenom väldigt proffsigt, och Pitepubliken verkar gilla vad de hör. Själv kommer jag mest att tänka på melodifestivalen. Och för In This Grey antar jag att det är en komplimang.