LÄS FLER RECENSIONER PÅ DUONOJE.SE
För något år sedan stötte jag på en rad olika psykedeliska rockband från Skellefteå.
Självklart var det ingen trend eller våg som sköljt över staden utan det rörde sig om ungefär samma personer som hade flera band. Så brukar det i regel vara när det gäller någon specifik musikgenre som helt plötsligt tycks frodas i någon enskild kommun. Pershagen verkar i alla fall i Piteåområdet och om det är någon av Skellefteåmusikerna som flyttat till den närliggande kommunen och startat band eller om fenomenet bara spridit sig över länsgränsen med hjälp av vinden vet jag inte.
Klart är i alla fall att Pershagen på sin andra EP Den sista av mitt namn rör sig i samma ljudmässiga landskap. Det är atmosfäriskt och drömskt. Lite småjazzigt och avskalat. Svinlånga låtar. Trummor, bas, gitarr. Det är instrumentalt och det är hyfsat monotomt. Här och var är det också tyngre.
Det är inte lätt att göra sådan här musik. Det är väldigt enkelt att det bara blir någon slags halvdassig bakgrundsmusik. Jag applåderar Pershagen för att de försöker. Det är modigt. Till en början känner jag mig ganska skeptisk.
Om du ger sig i kast att spela atmosfärisk psykedelisk rockmusik och väljer att inte ha någon sång krävs det att det antingen är jävulskt atmosfäriskt och färgsprakande, det är inte Pershagen. Eller så spelar du så oerhört enformigt och rytmiskt att lyssnaren hamnar i trans, det gör inte Pershagen.
De ligger någonstans mitt emellan de där två vägarna och då tycker jag det behövs sång för att det ska fungera. Ibland påminner musiken om ett Dungen utan sång. Som exempelvis första spåret med det väldigt pretentiösa namnet På morgonen försvinner alla andar. Ett Dungen utan sång är inte ett så pjåkigt omdöme, men det är inte heller något revolutionerande.
Bäst är Pershagen på det tredje spåret, Nattvakten. Låten är så mysig att jag nästan somnar till. Drömskt och atmosfärigt. Med den låten lyckas Pershagen få till det utan sång. Att jag nästan somnar till låten är inte, som det kan låta, något negativt. Det är väldigt positivt.
Musik är enligt mig bra när det får en att på något sätt känna saker. Nästan samtliga låtar på EP:n är schysst bakgrundsmusik i mina öron. Varken mer eller mindre. Nattvakten vaggar mig till något halvvaket medvetande, alltså en ruggigt bra låt.
Sammanfattningsvis så tycker jag Pershagen ska repa på, och om de inte vill ha någon sång så skit i det. Det viktiga är att det överhuvudtaget finns band i Norrbotten som orkar spela något som inte många andra band spelar. Hatten av för det.