Blues är sällan riktigt dåligt. Det går inte att ha några större invändningar mot att blues, eller bluesrock, inte direkt är nyskapande. Och den har väl inte heller några direkta ambitioner att vara det. Det finns inte många genrer där det är lika vedertaget och accepterat att kliva upp på scenen och bränna av tio covers på raken, utan att för den sakens skull kalla sig för ett coverband. Blues är sällan riktigt dåligt, men det är långt ifrån alltid bra.
Det Bluesscenen nere i Norra Hamn bjuder på ikväll presenteras som inget mindre än ”en dynamisk allstar-kväll”. Det är alltså vad äkta paret Ida Sand och årets bluespersonlighet Ola Gustafsson med band har att leva upp till. Och bluestältet är kvällen till ära sprängfyllt med folk. Om det beror på artistutbudet eller vädret är oklart. Men under hela spelningen är ljudnivån bland publiken extremt hög, det gapas värre än under sista förlängningsminuten i en SM-final i hockey, så det lutar åt det sistnämnda.
Ida Sand har nyligen gett ut en platta med Neil Young-covers, ”Young At Heart”, och från den bjuds vi på tre låtar. ”Don’tLet It Bring You Down” är en given vinnare. Som en av Youngs bästa låtar är den svår att misslyckas med. Dessutom briljerar Bo Kaspers Orkester-bekante Mats Schubert på hammond. De två andra, den redan i original ganska träiga ”War Of Man” samt klassikern ”Cinnamon Girl”, är mer tveksamma. En tillbakalutad och såsig ”Cinnamon Girl” är ingenting jag direkt gått omkring och längtat efter. Att Ida Sand, till skillnad från Neil Young, dessutom har en ganska ordinär röst gör inte saken bättre.
Utöver Neil Young blir det musik skriven av bland andra Allen Toussaint, Stevie Wonder och Joni Mitchell. Och The Band, givetvis. Den snudd på obligatoriska The Band covern blir den här gången inte helt otippat ”The Weight”. Och som så många gånger förr när kompetenta och duktiga musiker ger sig på The Band blir resultatet mest bara platt och tråkigt. Det där råa och lite skeva som gjorde The Bands första plattor så bra finns det inte ett spår av här. Men Mats Schubert räddar upp det hela så gott det går med ännu lite mer hammond-onani.
Jag vet inte vad som händer med Stevie Wonders ”HigherGround”. Något är fel, så mycket kan konstateras. Tamare version av låten får man dessutom leta efter. Som tur är låter det desto bättre i Joni Mitchells/Crosby, Stills, Nash & Youngs ”Woodstock”, kvällens solklara höjdpunkt. Bandet får till ett sjysst drag och Ola Gustafsson, som trots sin position längst fram i mitten varit märkligt osynlig hela kvällen, får visa vad han går för och sola loss lite.
Som sagt, blues är sällan dåligt, och det här var okej. Men inte särskilt mycket mer.