LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Piteås stolthet Ronny Eriksson behöver knappast någon närmare presentation, särskilt inte på dessa breddgrader. Stora salen är välfylld när han, tillsammans med Benneth Fagerlund på piano, äntrar scenen i Kulturens Hus en helt vanlig onsdagkväll.
Och han har knappt hunnit öppna munnen innan delar av publiken börjar småfnissa, vilket säger en hel del om hur pass inarbetat hans varumärke är vid det här laget.
Under dryga två timmar, inklusive en 25 minuters kaffepaus, bjuds det på både humor och massvis av musik. Ronny Eriksson är en vass och finurlig samhällskritiker, och det är den sidan av honom som dominerar föreställningens första akt. Det dröjer till exempel inte länge innan Niklas Nordström får sig både en och tre kängor: ”Förr var man som piteåbo avundsjuk på Luleå, när ni hade ett annat kommunalråd” säger Ronny Eriksson, innan han förklarar att Haparandas kommunalråd Peter Waara hoppade av sitt uppdrag som internationell ledare för Socialdemokraterna i Norrbotten för att han inte ville vara någon "Nicke-docka".
I övrigt delas slängar ut till allt från posten, storregioner och ”vita kränkta män”. Att showen är nyskriven går inte att ta miste på, många av ämnena som tas upp känns i det närmaste dagsfärska. Ingen kan anklaga Ronny Eriksson för att leva på gamla meriter.
Under andra akten lämnas politiken och samhällskritiken till stor del därhän, med undantag för en något malplacerad men tänkvärd visa om Syrien, och byts ut mot vardagsbetraktelser och igenkänningshumor från både sovrummet och matbutiken.
Ronny Eriksson sjunger duett med sig själv, och när skillnader mellan kvinnor och män, och inte minst sex, kommer på tal vaknar publiken på riktigt. Som avslutning bjuds vi på klassikern ”Pessimistkonsulten”, med halvhjärtad allsång från publiken, vilket Ronny Eriksson inte är sen att påpeka.
Och visst, det både skrattas och applåderas och Ronny Eriksson lyckas fint med att bjuda på en trevlig kväll. Men framför allt en del av musiknumren känns märkligt avmattade. Trots stundvis helt briljanta texter lyckas Eriksson inte alltid riktigt slå huvudet på spiken. Då och då glimmar det till, men lite för sällan för att showen ska orka hålla ångan uppe ända in i mål. Och varför man valt att ha tänt i salen under hela föreställningen samtidigt som scenen badar i ett blått ljus som stundvis blir riktigt jobbigt för ögonen är en fråga för sig.
Det finns helt klart sämre sätt att spendera en onsdagkväll på, men jag hade faktiskt förväntat mig lite mer av Norrbottens främste pessimistkonsult.