Mitt på Storgatan, vid ena änden av Roasters' uteservering, står två mikrofoner. Där har man riggat för ett antal livespelningar, men jag förstår mig inte riktigt på upplägget. Serveringens gäster, som antingen bokat bord i förväg eller köat länge för att få plats, är definitivt inte där för att lyssna på musik. De ägnar inte Oh Jonathan, kvällens första akt, särskilt mycket uppmärksamhet. Istället höjer de sina röster för att kunna fortsätta middagsmingla, medan den lilla grupp människor som faktiskt kommit för att lyssna får stå några meter utanför serveringens staket och hänga.
Dessa förutsättningar tar liksom luften ur liveupplevelsen och den trallvänliga gitarrpopen som Josefine Löfgren och Sandra Widman bjuder på. Båda två är för övrigt skickliga musiker, och de sjunger ofta stämmor till varandras välslipade röster. Ibland lite för välslipade för att vemodet i deras texter ska kännas äkta, på något vis. Men jag är övertygad om att den känslan delvis har med tiden och platsen att göra. Det är nog svårt att öppna sina hjärtan inför människor som hellre diskuterar sommarens väder än lyfter sina blickar för att lyssna på en. Jag lider med Piteå-duon Oh Jonathan, som jag gärna lyssnar på i en mörk konsertsal nästa gång.