LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
När Duo Nöje intervjuade Eva Dahlgren tidigare under veckan berättade hon om den nyfunna spelglädje hon hittat, mycket tack vara producenten Johannes Berglund och det band, till stor del bestående av gamla Umeåbor (som hon själv är), som hon även har med sig på höstens turné.
Och det märks att Eva Dahlgren älskar det hon gör, hur hon själv uppslukas av den musik hon och bandet bjuder på. Under onsdagkvällen får vi samtliga spår från hennes senaste album "Jag Sjunger Ljuset", ett ovanligt men uppfriskande drag från en artist med en bra bit över tio plattor på sitt samvete.
Spelningen inleds med ”Hela Världen Står I Blom” och ”Alla Dagar Du Inte Visste Att Du Var Lyckig”, och det moderna soundet med synthar, sparsmakad gitarr och snyggt blås här och där passar hennes samtidigt vemodiga och hoppfulla låtar som handen i handsken. Det är tydligt att Eva Dahlgren inte har några som helst intentioner att leva på gamla meriter, även om det blandas in en del äldre låtar också under kvälen.
Men just som den drömmande känsla som genomsyrar "Jag Sjunger Ljuset" börjar infinna sig väcker Eva Dahlgren oss brutalt. ”För 27 år sedan revs Berlinmuren och vi trodde på hopp och kärlek. Idag bygger Trump och hans människor en ny mur”. Och det känns på något sätt bra att hon tar upp det här, en händelse som egentligen får det mesta att kännas ganska obetydligt.
Nåväl. Stämningen återställs snabbt med ”Sommarens Sista Dag”, en vacker bit som även den hämtas från senaste plattan.
Överhuvudtaget är det de nya låtarna som står ut mest och fungerar bäst. Några av de äldre nummer hon ger sig på, främst ”Jag Är Gud” från 1991 och ”Guldgrävarsång” från 1984, känns mest malplacerade och nästan lite klumpiga i sammanhanget. ”Ängeln I Rummet” och ”Vem Tänder Stjärnorna” klär visserligen förträffligt i sina nya moderna kostymer, men så är de också i grunden bättre låtar än de två ovannämnda.
Och så har vi Eva Dahlgren själv, så självklart cool och lugn. ”Jag tycker egentligen inte om musik som svänger” berättar hon till publikens förtjusning, och det är utan tvekan i de mer tillbakalutade numren som hon gör sig allra bäst.
Men, tyvärr förpestas showen av det kanske sämsta ljud jag hittills upplevt i Stora Salen. Det är diskant så det förslår och emellanåt blir de ljudväggar som bandet frammanar riktigt plågsamma för öronen. Det här är givetvis varken Evas eller bandets fel ska sägas, men det drar ner helhetsupplevelsen både ett och två snäpp.
Men trots det verkar publiken på det stora hela gilla vad de hör. Efter att ha blivit inklappad för extranummer två gånger avslutas showen efter två timmar med 32 år gamla ”En Plats på Jorden”, och sedan tror jag de flesta känner sig ganska mätta och nöjda.
Taskigt ljud och en del mindre upphetsande låtar till trots kan man konstatera att Eva Dahlgren definitivt har hittat sin plats på den svenska musikscenen även 2016.