Det här känns egentligen som ett ganska naturligt steg. Rent soundmässigt en poppigare kusin till Levande Död i Norra Norrland, Alkbergs zombiesoundtracksamarbete med Råd Kjetil Senza Testa som släpptes tidigare i år, om man ska försöka hitta något i mannens vid det här laget digra katalog att jämföra med. Fast jämförelser är helt onödiga. Personer är ett album till största delen helt olikt allt som Lulesonen gjort tidigare.
Och det ska sägas, att hade upphovsmannen varit någon som saknar Alkbergs väl inarbetade autenticitet är risken överhängande att jag hade slutat lyssna efter första låten. Men för den som vågar kasta sig in i det okända med öppna sinnen och lite tålamod har Personer en hel del guldkorn att bjuda på.
Det kanske mest uppseendeväckande med den här plattan är att Alkberg och medkompositören och producenten Petter Granberg använt sig väldigt mycket av autotune, ett av musikvärldens, åtminstone inom vissa kretsar, mest bespottade verktyg. I teorin låter hela projektet som ett både våghalsigt och intressant experiment; en alternativ domedags-EDM-platta, i brist på en bättre term.
Och det visar sig att det för det mesta faktiskt fungerar i praktiken också, riktigt bra dessutom. Första singeln Tjugonde är en suggestiv popdänga av det mörkare slaget, och Ingen Sömn På Stengatan är bland de finare ballader Alkberg klämt ur sig. Efter upprepade lyssningar börjar en inledningsvis ganska anonym låt som Ingen Slav framstå som något av ett postapokalyptiskt r'n'b mästerverk.
Överhuvudtaget gör sig Personer bäst i hörlurar. Petter Granberg har skapat en intim ljudbild som delvis går förlorad om man lyssningar i till exempel bilen. Hemma i soffan i en nersläckt lägenhet eller i lurar på väg hem en sen septemberkväll är att föredra.
Albumet tappar lite mot slutet. Låtar som Ossendorf och Slottet Brinner känns mest som onödig utfyllnad. Den förstnämnda bryter i sin framfusighet av albumets ljudbild på ett sätt som är minde tilltalande, och den sistnämnda känns som en blek repris av redan avverkade idéer. Men på det stora hela är det detaljer som inte spelar så stor roll.
Är man ett fan av Alkbergs tidigare studioäventyr lär man antingen älska eller hata Personer. Det är ett album som är både introvert och väldigt direkt på en och samma gång. En låt som Tjugonde sätter sig på första lyssningen, medan flertalet av de övriga spåren som sagt kräver några omgångar innan de visar sin fulla potential.
Utan att överdriva är det här Mattias Alkbergs långa karriärs modigaste platta. Mycket av materialet rör sig inom genrer som många punkare och poprockare bokstavligt talat spottar och spyr på. Men Alkberg och Granberg gör det här med sådan finess att om man verkligen gillar musik är det nästan omöjligt att inte tycka om Personer.