LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Kristofer Åström hade på förhand utlovat att hans första gig med fullt band i gamla hemstaden skulle bli något utöver det vanliga. En bit in i spelningen säger han ”ni kan vara lugna, vi kommer inte spela i fyra timmar”. Och nä, det gör de inte heller, utan ”bara" i sisådär tre och en halv.
Men, trots det blir det aldrig tråkigt, och bara det måste anses vara något av en bragd från Åströms sida. Jag har varit på spelningar som varit mindre än hälften så långa där jag i stort sett kastat mig ut genom portarna så fort det sista ackordet klingat ut. Men istället för att tråka ut oss lyckas Kristofer Åström vagga in publiken i något som närmast kan liknas vid trans, där han bara matar ut låt efter låt medan vi tacksamt sitter och tar emot.
Spelningen börjar med Kristofer Åstrom ensam på scenen med en akustisk gitarr. Men redan på andra låten, ”All In” från 2007 års ”Rainaway Town”, fylls det på med folk på scenen när Therese Johansson, som gör en lysande sånginsats under hela kvällen, och Joakim Fritzner på pedal steel nästan obemärkt smyger in.
Det ska dröja ytterligare en handfull låtar innan resten av det totalt sex man starka bandet ansluter, men när de väl gör det, halvvägs in i 18 (!) år gamla ”Cat Eye Song”, blir effekten desto mer storslagen.
Redan tre låtar senare är det dags för ”ölpaus”, och trots att det redan gått över en timme känns det som det knappt har börjat (och det har det ju inte heller).
Under spelningens andra blir det fullbandsös rakt in i mål. Eller ja, ös kanske är fel ord i det här sammanhanget, lugnt och mindre lugnt material blandas om vartannat när Åström och bandet bjuder på låtar från hela karriären, med ett par väl valda covers, där Steve Earles ”Lonelier Than This”, en snygg duett med Therese Johansson, står ut mest.
Kvällens riktiga höjdpunkt kommer långt in i setet: ”Holograms”, det kanske bästa spåret från Åströms senaste platta, fjolårets ”The Story Of A Heart's Decay”, komplett med lysande Neil Young-gitarrsolo av Per ”Flamman” Westling bräcker det mesta, och det säger ganska mycket i det här sammanhanget.
Hela konserten kryllar av både små och stora detaljer som gör att det aldrig känns som att det går på tomgång, istället tycks tiden bara susa förbi. Framåt slutet bjuds det till och med på körsång (tyvärr lyckas jag inte uppfatta vad kören i fråga heter). Att Kristofer Åström sitter på en rejäl hög riktigt starka låtar gör givetvis sitt också.
Det ska erkännas att jag på förhand var lite osäker på om jag verkligen skulle lyckas hålla entusiasmen uppe i hela tre timmar. Men vid halv 12-snåret på fredagkvällen kan jag konstatera att jag inte hade någon som helst anledning att oroa mig. Mästerligt, Åström.