Luleåbandet som av Andres Lokko nyligen kallades Sveriges bästa rockband har uppenbarligen inte lyckats övertyga Luleåborna om att så är fallet. Och på scen är de något av motsatsen till vad vi fick bevittna dagen innan när Alaska fick publiken att hoppa i takt med musiken. Det rör sig inte särskilt mycket där upp, mellansnack är måttligt förekommande. När det väl sägs något känns det ganska tafatt, trots kängor till både Nato och kommunalrådet Niklas Nordström. Men det är ju inte för snacket man går på spelning. Könsförrädare låter musiken tala istället.
Bandet förlitar sig mer på känsla än precision, och det fungerar alldeles förträffligt i ”Death To Stories”, ”Raging River” och nya singeln ”Blast Beats”, med flera. ”Hon skriker ju bara” fnyser en lätt överförfriskad herre bredvid mig. Och ja, det gör hon (oklart vem som avses) ju. Och det kan nog vara anledningen till den glesa publiken. Könsförrädare verkar inom en genre som är betydligt smalare än den som till exempel Mariette Hansson befinner sig i. Svenssonfamiljerna och slentrianbesökarna uteblir. Men i mina öron låter det här riktigt bra. Främst är det gamla singlarna, tidigare nämnda ”Death To Stories” och ”Raging River” som utmärker sig.
Men en del av de andra låtarna har en tendens att bli till ljudmattor som passerar ganska obemärkt förbi, och trots att bandet på det stora hela gör ett stabilt framträdande så tänder det aldrig riktigt till. Men anledningen till det tror jag är allt annat än musiken. Med mer publik, en bättre scen (folk verkar se den främre bänkraden ungefär tio meter från scenkanten som någon slags barriär; hit men inte längre) och lite mindre moln och blåst hade det här säkerligen blivit riktigt bra. Men nu blir det inte mer än en trea i betyg.