LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Immunförsvaret, Hertsöfostrade David Björkén och Oskar Dahlberg, slängdes med kort varsel in i Musikens Makts program efter att Haartland tvingats ställa in på grund av sjukdom.
Och inte mig emot, Immunförsvaret än nämligen ett av de bästa banden du aldrig hört talas om.
Duon debuterade 2014 med singeln ”Alla Mot Alla” och därefter har det hunnits med ytterligare fyra singlar, samtliga av skrämmande hög kvalitet. Albumet med arbetstiteln ”30 års Arbete” (som vid det här laget bör ha döpts om till ”32 Års Arbete”) syns det dock fortfarande inte ett spår av. Men den som väntar på något gott, antar jag.
Vad som erbjuds på Strandscenen är en sparsmakad och avskalad version av Immunförsvaret, vars studioproduktioner tenderar att vara, eller åtminstone kännas, minutiöst genomarbetade med allsköns instrument och samplingar. Live blir det "bara" två akustiska gitarrer, sång, lite munspel och väldigt spartanska trummor.
Det är lite otajt och skevt emellanåt, och jag skulle ljuga om jag sa att det låter bättre än i studioversion. Men låtarna i sig, och inte minst David Björkéns texter, håller så hög klass att det fungerar ändå.
Vi får ”Svartvattnet”, ”Kukhuvudstaden” och ”Alla Mot Alla”, och några låtar jag inte hört tidigare. På senaste singeln ”Sen Så Får Du Gå” gästar Könsförrädares Alina Björkén på elgitarr och sång.
Men samtliga ovan nämnda nummer bleknar i jämförelse med ”Fanta och Chips”, en låt jag när den släpptes ifjol beskrev som ”ett rent jävla mästerverk”. Och även i liveversion är den precis lika rysningsframkallande. Har man inte hört den bör man göra sig själv en stor tjänst och lyssna på den, förslagsvis nu direkt.
Publikmässigt är det synd att Immunförsvaret inte fått en senare speltid. Publiken är relativt gles under hela spelningen, även om många kommer igång lite mer framåt slutet. Och samtidigt gör sig Immunförsvarets musik väldigt bra i solskenet nere på stranden med älven som kuliss.
Efter en dryg halvtimme är det färdigt och allt som allt känns den här spelningen lite... futtig. Inte för att det på något sätt är dåligt utan för att jag vill ha mer; större band, fler låtar, mer av allt.
Det är bra, men jag kan inte låta bli att tänka på hur sjukt bra det hade kunnat bli med lite mer folk på scenen.
Men men. Tills vidare antar jag att det här får duga, och det är inte så illa det heller.
Nu fortsätter jag vänta på fullängdaren.