Jag har sett Di Leva när han har varit riktigt riktigt bra. Så bra att jag var övertygad om att det rörde sig om något slags kosmiskt skämt när jag såg honom gången därefter, för den konserten är bland det sämsta jag sett. Men det är väl en av anledningarna till att man älskar honom? Att han vågar vara usel när det passar honom, menar jag. Skivan där han tolkar 80-tals-hits är ett praktexempel .
Men som Thomas Di Leva uttrycker det ikväll: ’’Det farliga är inte att förlora. Det farliga är att inte våga resa sig igen’’.
De som har sett Di Leva live vet att det förekommer ett par-tre standardingredienser. Frukt, vatten och sedan, om man har tur, någon form av överraskning. Han delar tyvärr inte ut något frukt – trots att hans lilla bord bredvid honom dignar av druvor och bananer. Men han verkar trivas så bra med den oblyga Kalixpubliken att jag misstänker att han helt enkelt glömde bort det. Jag tror det.
’’Schmakar de bra’’? undrar till exempel en högljudd man i publiken som också noterar hur ofta han sippar på sitt vattenglas. Di Leva och det nästan utsålda Folkets hus fortsätter sedan att utbyta oneliners. Och det är svårt att avgöra vem som är roligast.
Förutom sin vattenkanna och sitt fruktfat och gitarren är Di Liva utrustad med en ipad ikväll. ’’Förr i tiden då hade man ett rockband, i dag har man internet’’, förklarar han efter ungefär halva konserten.
Jag ska inte säga att versionen av ’Vem ska jag tror på’ i karaoke-tappning är bland det vassaste jag hört, men det är definitivt roligt. Publiken verkar tänka i samma banor när han låter dem rösta ifall han skall använda sin gitarr eller om han ska han använda ’’internet’’, som han kallar sin ipad som förstärkning. Avslutande Vem ska jag tro på framförs istället med gitarr. Och efter det lovar han att komma tillbaka och spela för Kalixborna under bar himmel någon gång i framtiden.