Det är en hyfsad skara som slutit upp för att se Dia Psalma på PDOL på torsdagkvällen. På förhand har det sagt att det kommer spelas låtar från samtliga av bandets plattor, men inte helt oväntat tas det mesta av materialet från just Gryningstid.
Dia Psalma inleder med sin version av Contacts Hon Kom Över Mon, och redan som andra låt åker Gryningstid fram. Den Som Spar är inte en av plattans främsta låtar, men den gör sig nästan bättre live än i studioversion. Det är bra tryck på scenen, men ljudet är under all kritik och bandet misslyckas med att tända publiken. Kan man inte texterna är det i det närmaste omöjligt att urskilja vad som sjungs och trummorna ligger på tok för högt. Tyvärr är det här ett problem under större delen av spelningen.
Bandet har en grupp superfans som står längst fram vid scenen med nävarna i luften och sjunger med i varenda låt. Resten av publiken känns som att de mest står och väntar på de gamla hitsen eller bara av en slump har råkat "kika förbi". Men hits, det får de höra. ”Året är 1994” säger Ztikkan, och den jublande publiken vet direkt vad som väntar. Sedan river bandet av Emelie, deras i min mening bästa låt. Och först nu känns det som att publiken vaknar på riktigt. Det är det här de vill höra, inte låtar från mer sentida plattorna Djupa Skogen och Re Voltere, vilket faktiskt är lite synd.
Överhuvudtaget märks det väldigt tydligt på publiken vilka låtar folk känner igen. Vi Svartnar från 1995 års Efter Allt drar ner duktigt med applåder, och Gryningsvisa i D-Moll är en bortglömd pärla. Men det är först framåt slutet som Dia Psalma drar fram de riktiga essen. På Hon Får bryter publiken plötsligt ut i spontan allsång. Likaså när Alla Älskar Dig bränns av. Som extranummer serveras Tro Rätt Tro Fel och Luft. Och därmed känns spelningen, rent låtmässigt, ganska komplett. Men ändå känns det inte riktigt hundraprocentigt.
Det finns egentligen två stora problem med den här spelningen, och inget av dem är något som Dia Psalma rår för. För det första är ljudet under all kritik ända fram till extranumren, och då är det bara två låtar kvar av spelningen. Sången och gitarrerna är alldeles för låga och trummorna dominerar ljudbilden totalt. Och när det gäller ett band som Dia Psalma vill man faktiskt höra texterna. Det andra är själva placeringen av Stora Scenen. I och med att den är placerad på så vis att publiken står mitt i en korsning passerar det folk åt alla håll konstant genom hela spelningen, något som åtminstone jag upplever som störande. Här borde man ha stängt av gatan bakom scenen för att förhindra den värsta genomfarten.
Dia Psalma levererar hitsen och får till ett bra driv både på och framför scenen. Men tyvärr spolieras mycket av upplevelsen av det taskiga ljudet. Trist.